Ofrivillig barnlöshet

Så länge jag kan minnas så har jag alltid älskat barn och jag har alltid älskat tanken på att en dag få bli mamma.. Att få bli mamma till tre fina barn tillsammans med någon jag älskar djupt. Jag har alltid tänkt att jag vill bli en relativt ung mamma då jag. alltid gjort allt lite tidigare än alla andra och när jag sedan träffade min nuvarande sambo så kändes drömmen om att få bli mamma bara ännu närmare. Men när vi träffades var jag lite väl ung. Så vi väntade några år innan vi bestämde oss för att sluta med P-piller och bli med barn (Svårare än så är det ju inte?). I september 2017 tog jag mitt sista P-piller. Vi bodde i hus, hade varsitt fast jobb och kände oss redo för att låta ett barn komma till världen. Jag var medveten om att det kunde ta ett tag att bli. gravid efter att man ätit P-piller och därför tänkte jag att i December så har nog min kropp återhämtat sig så detta blir en perfekt julklapp till våra nära och kära.  Mensen blev snabbt regelbunden vilket kändes skönt, då fungerar kroppen som den ska! Men nu kan mensen få försvinna och på så sätt påvisa att det växer något i mig istället. Oktober gick, mensen kom - November gick, mensen kom - December gick, 2 dagar kvar till jul, kan det bli årets julklapp med ett plus på stickan? 1 dag innan jul, visst känner jag mig väldigt gravid? - Julafton, välkommen mensen.....  Jaja 2018 blir nog vårt år då vi både blir gravida och föder vårt efterlängtade barn! Men månaderna gick. Varje månad lurade kroppen mig med nya graviditetstecken så som illamående, magsmärtor, ömma bröst, mycket flytningar, inga flytningar alls, feberkänslor och allra främst så hade jag ofta några dagar försenad mens. Detta gjorde att jag tog ofantligt många graviditetstester. Tester som alla gjorde mig lika ledsen genom att visa sig vara negativa. Så många gånger som jag har kollat ihjäl mig på dessa tester, lyst med lampa bakom och fotat det i olika ljus för att kanske, kanske kunna urskilja ett litet streck där. Men nej nej, mensen kom som ett brev på posten varje månad.  Året fortgick, jag började gå med i olika forum där vi alla var lika galna och skrev om alla eventuella tecken, tankar och stress som uppkom under loppet av varje månad. Varje månad blev likadan, relativt lugn i en vecka, sedan blev det sexverkstad för att försöka pricka in ägglossning under en vecka, sedan var det lugnt en vecka, sedan började kroppen visa alla sorters tecken som fick mig att återigen börja testa mig och hoppas på att mensen skulle hålla sig borta. Sedan kom mensen tillsammans med en stor hög tårar innan cirkeln fortsatte från början igen. Efter att ha provat Natural cycles, ägglossningstester och att bara försöka att inte tänka alls så förstod vi att vi faktiskt har svårt att få barn på riktigt. Speciellt när vi passerade 12 månaders strecket. För man vet ju att det kan ta ett år för folk att få barn, efter det kan man söka hjälp. Därför var det en tuff period när vi passerade det första året av försök och vi tillsammans insåg att vi förmodligen kommer behöva hjälp.  Men vi gav inte upp. Vi fortsatte försöka månad efter månad. Vissa månader orkade vi inte tänka på att försöka medan vissa månader gick vi in för det mer. Kanske främst jag som själv hade stenkoll på när jag skulle ha ägglossning och då inte kunde släppa stressen att vi måste försöka just de dagarna. Att få sin mens varje månad hade nu blivit en självklarhet och en vana, men det blev inte mindre jobbigt för det. Det högg alltid till i hjärtat när man insåg att mensen kom. Speciellt när man insåg att vi även denna gång hade sex på exakt rätt dagar.  Många miljoner tårar senare så är vi där vi är idag. 24 månader av försök har gått och vi har nu tyvärr fått pausa våra försök pga att vi under en period inte kommer att bo tillsammans pga studerande för en av oss. Självklart kommer vi inte att börja skydda oss de tillfällen vi faktiskt kommer att träffas men hoppet om att det ska bli något under denna perioden är borta. Däremot är vi överens om att påbörja en utredning. Det är otroligt jobbigt för mig att ens tänka ordet utredning då jag dels avskyr sprutor och undersökningar och dels för att det helt plötsligt blir så verkligt. Vi kan inte kan få barn utan hjälp. Man känner sig misslyckad och besviken. Denna resan skulle ju bli enkel och rolig och om allt hade gått som tänkt från början så hade vi nu haft ett barn som var över ett år gammalt.  Vi har under dessa två år burit detta helt för oss själva vilket har varit otroligt jobbigt, jag har känt mig fruktansvärt ensam och det har varit mycket att bära på. Att samtidigt få frågor om när vi ska skaffa barn och se flertalet arbetskamrater, släkt och andra bekanta bli gravida så fort de tänker tanken har såklart inte gjort resan enklare. Men nu är vi där vi är idag och jag har nu delat med mig av denna historia till min kära mamma och syster vilket känns som en väldigt stor lättnad. Nu finns dom med på resterande del av resan oavsett om den blir kort eller lång och oavsett hur tuff den kommer att bli. Från och med nu får även ni följa med mig på resan genom utredningar, känslostormar och kämpandet mot drömmen om ett barn. Även om jag till en början kommer att vara anonym så hoppas jag att vi inom sinom tid får några positiva besked på denna blogg och att ni som själva har svårt att få barn vill följa med mig här och tillsammans med mig kämpa mot det där värdefulla plusset!