Som en chock

När jag startade den här bloggen för ca 4 månader sedan så skrev jag det stora inlägget om vår barnlöshet. Efter det har jag och min sambo bott 80 mil ifrån varandra och träffats max en gång i månaden. Över julen 2019 var han hemma under några fler dagar än vanligt och under denna perioden hade jag ägglossning. Dock var tankarna nästan helt bortkopplade från att försöka få barn. Vi hade lagt det på hyllan fram tills han var klar med sin utbildning och vi då kunde börja söka hjälp för att skaffa barn. Så dagarna gick. Vi firade jul, vi firade nyår och han åkte sedan sina 80 mil tillbaka till skolan. Dagarna gick och några dagar innan min planerade mens så fick jag som vanligt mina humörsvängningar och mensvärk. Mensvärken kom varje dag och den 7 januari var dagen då mensen skulle komma. Ingen mens kom men jag tänkte inte mer på det då min mens kan vara sen och dessutom har lurat mig så många gånger. Dagarna gick och mensvärken kom lite varje dag, så mensen var väl påväg. Den 12 januari stod jag i duschen och kände hur otroligt ömma bröst jag hade. Mensvärken var kvar men mensen var nu 5 dagar sen. Kanske skulle jag våga ta ett test imorgon? Jag har ju blivit besviken så många gånger så jag kan ju lika gärna bli det en gång till. Men jag bestämde att vänta någon dag till ändå. Men den natten så vaknade jag av att jag var så extremt törstig. Jag hade aldrig någonsin känt mig så törstig och det hjälpte inte oavsett hur många glas vatten jag drack. Så jag gick och la mig igen men det tog flera timmar för mig att somna om. Det var då jag bestämde mig för att nästa morgon ska jag ta ett graviditetstest! Men bara för att lugna mig själv. Morgonen kom, som många andra gånger tog jag ett test, la det upp och ned och gick ut med hundarna. När jag kom in gick jag till toaletten för att vända på testet. Eftersom jag alltid fått blanka test tidigare så förväntade jag mig inget annat. Jag vände på stickan och helt plötsligt var det där... helt plötsligt såg jag de två strecken så tydligt. Pulsen gick upp och tårarna kom direkt. Jag har aldrig upplevt en sån märklig känsla av glädjerus, skräck och chock. Jag vågade inte lita på en vanlig sticka utan jag sprang upp för trappan i full fart och hämtade det digitala testet som legat där i över ett år och som jag aldrig trodde att jag skulle få använda. Doppade testet med skakiga händer och väntade sedan samtidigt som jag satt på toalettgolvet och grät, hulkade  och skrattade i panik. Stickan visade Gravid 3+. I panik ringde jag min sambo. Inget svar... ringde igen, inget svar.... ”Hur kan han sova nu?! Jag är gravid här och helt ensam!” Efter fem gånger så ringde han upp. Jag svarade i samma panikartade tillstånd som tidigare och han vaknade väldigt snabbt till och undrade vad det var som hade hänt? Har någon dött? Jag skickade en bild till honom på testerna och efter det följde över en timmas samtal om vad som nyss hänt. Vi båda var så lyckliga men så chockade, det här skulle ju inte gå utan hjälp? Så nu fortsätter resan här i en helt annan riktning. Oron ligger nu istället i frågan om allt kommer att gå som det ska.. Men samtidigt är vi så lyckliga över att vi kan bli gravida utan hjälp.