Det här med p-piller

Jag har aldrig någonsin velat äta p-piller.  Vid ett svagt ögonblick när jag var 20 år gammal provade jag minipiller för att jag kände mig rädd att min kille skulle tycka sämre om mig om han var tvungen att använda kondom. Jag gav minipillrena ett halvår av mitt liv med konstanta blödningar, smärtor och allt möjligt. Sen gav jag upp och bestämde mig för att aldrig inta något sådant igen. I somras när jag fick veta om endometriosen fick jag panik när läkaren sa att p-piller är det bästa alternativet. Med tanke på hur många cystor jag har så bör jag inte ha mens för då kommer allt förvärras. För många låter det här kanske knäppt, men jag grät över att behöva börja med detta. Att inte ha ett val längre, där mens som är så sjukt naturligt är dåligt och till och med farligt för min kropp. Detta var i juli och fortfarande går min tankar i cirklar. Varför äter jag detta!? Så onaturligt att inte ha mens! Sen får jag påminna mig själv att detta är bra för min kropp och sjukdomen. Men det är så svårt att ta in. Att jag inte får bestämma över min kropp längre. För min del förstår jag inte alls varför så många kvinnor väljer att äta p-piller bara sådär utan anledning. Jag gillade tanken på att kroppen fungerade som den var ämnad att göra, att blöda en gång i månaden, trots att jag hade så ont så slog tanken mig aldrig att välja bort mensen med hjälp av p-piller.    Men jag antar att det bara är att gilla läget. från att ha varit en av de allra största p-piller motståndaren kan jag nu säga att jag är sjukt glad att de finns!  Jag vet inte hur många fler mens med diarre och kräkningar jag hade kunnat hantera ärligt talat.   2 månader utan mens nu, wooh!