Nej tack!

Förra veckan hade jag ett par drygdagar när jag hade riktigt ont i höftbenen så då ringde jag endokliniken i Uppsala för att fråga hur det blir med den där magnetröntgen olika läkare spekulerat kring ända sedan juli.. Jag fick en telefontid att prata med min gynekolog idag och det har jag gjort nu och är bara så sjukt besviken på allting!    Jag kommer INTE få en magnetröntgen. Hon sa att det var bara till för personer som ska få operation. Så konstigt för det har de inte nämnt innan :( jag trodde att de ville se var härdarna sitter även fast de nu vägrar operera bort mina cystor?! Jag vet inte hur jag ska hantera det här, jag försökte få henne att förstå att jag vill ha en magnetröntgen för att veta var problemen sitter, var endohärdarna är, men hon försökte bara få det till att jag behöver mer smärtlindring så nu har hon skrivit ut en spiral till mig att ha i kombination med Qlaira. Och jag vill inte ha en spiral! Orudis fungerar helt okej mot mina smärtor, det svider lite i magen av dem och det tar ett tag innan de verkar när jag väl tagit en, men mitt allra allra största problem för mig är att jag lever i ovisshet! Jag blir rädd varje gång jag har ont. Varför gör det ont på så konstiga ställen? Varför har jag ont så ofta nu när jag inte har mens längre? Och jag har haft problem med tarmarna i så många år, tänk så sitter det härdar där!  Hur ska jag göra? Jag vill verkligen inte krångla till det med en spiral nu när jag mår så bra psykiskt och har inga blödningar med Qlaire. I jämförelse med Neovletta är jag sjukt nöjd.  Sen skickade hon även en remiss till en sjukgymnast?! Vad brukar de göra? Jag känner mig helt förvirrad efter detta samtal..Dessutom börjar jag bli trött på det här tjatet om att jag borde skaffa barn snarast. Jag skulle gärna göra det om jag hade sånt bra läget ekonomiskt men det har jag inte! Min man pluggar och jag jobbar bara 75%..och vissa dagar kan jag knappt ta hand om mig själv, hur passar ett barn in där nånstans ens. Sen så tyckte jag det kändes hemskt stressigt att prata med gynekologen..hon hade bråttom till patienter och hann knappt lyssna så jag tror faktiskt inte hon tog in något jag sa. Nu känns allt så hopplöst. Jag känner mig som en börda för alla jag känner när jag har ont och jag oroar mig så mycket.  Jag hoppas att det snart blir ett medlemsmöte i Västerås för vi med endometrios häromkring. Jag skulle vilja träffa och prata med andra som mår såhär.