Lösgodis i coronatider

Jag undrar om jag kommer se tillbaka på denna tiden i mitt liv med sorg, saknad eller glädje. Som bekant med livet går ofta goda och onda saker i symbios med varandra och skapar balans, nyans och kontrast i känslorna omkring en. Gula tulpaner på bordet bringar glädje, dess vissna blad frammanar melankoli. Solen mitt i himlen skapar en känsla av välbefinnande samtidigt som blåsten därtill är olycksbådande. Förhårdnader i händerna vittnar om en starkare kropp, missfärgningar på samma kropp vittnar om oaktsamhet. Dansen före döden är ett lyckorus, men i samma fras och lista finns det ultimata slutet punktmarkerat och skuggar glädjen. Trots att solen står högt och värmer kroppen i timmar räcker det att minsta lilla moln dansar förbi för att gåshud ska bildas på den vårblyga huden och skapa kalla kårar längs nacken. Snabba minnen flackar förbi i glädjestuder. Tidiga morgonar med flagnade VHS-filmer, två kanske tre innan frukost. Risgrynsgröt som bränt fast i kastrullens botten. Åtta mandlar för att alla skulle få varsin. Morotskarameller. Fotbad. Dyra klockspel i vardagsrummet. Race genom finsalen och kojor under morfars skrivbord. Akta akta, knak brak. Han kommer, han kommer. Knak brak. Trappan med heltäckningsmattan, klockan på väggen, morfars steg i trappen. Vi satt mittemot hans skrivbord i garderoben utan dörr. Skymd bakom mormors långa klänningar och kappor och spanade på vår fiende där han ville kasta ut oss ur sitt arbetsrum. Där fanns gamla mynt, frimärken omsorgsfullt inplacerade i fotoalbum och dyra värdefulla silverklockor som vi älskade att leka med. Som en skattkammare med förbjudna saker, en fördömd relik, förhäxad för små klåfingriga barn. Knak brak. Vi höll andan. Morfar satte sig på sin pall och tittade i två sekunder över sitt skrivbord där en sak fattades - brevkniven i silver med ingraverade initialer från prästgården i Lindesberg. Brevkviven som var vårt vapen där vi satt i  garderoben. Långsamt vände han sig om och stirrade in mot mormors klänningar. Kan jag få tillbaka kniven? Det är ingen leksak. Skamsna fick vi erkänna oss skyldiga denna gången, vårt uppdrag att beslagta skatten hade än en gång gått i stöpet och innan vi gick bad vi om förlåtelse med tårarna i halsen. Ingen utskällning kom, inget ont öga. Bara ett muttrande som knappt överhörbart tolkades av oss som "ingen leksak". Jag vill minnas att jag såg ett leende dansa i gubbens mungipa, men det är inget jag kan veta med säkerhet. Jag undrar om jag kommer se tillbaka på denna tiden i mitt liv med sorg, saknad eller glädje. En tid av prokrastinering, nyfrälst i HIMYM och promenader i Ryd. Köpa lösgodis en måndag utan att blinka. Gator ekar tomma, parker skriker av uttråkan men skogen är fylld av motionärer och obrydda hurtbullar som varvar varandra om vartannat. Att sitta på en sten och observera livet passera kan vara det mest produktiva jag har gjort sen jag tog mig ut igen. Se livet rulla förbi, se nutid bli till dåtid, och ögonblick som blir till minnen.