30/7 2020

Jag älskar öl, det gör jag. Men den senaste tiden har jag börjat inse att jag inte älskar den delen av mig som alkohol släpper fram. Till en viss del gör jag det, men mitt nyktra förstånd säger mig att en påverkad Sanna visar sig på samma sätt som en sjuk Sanna. Det triggar mig, som fan. Och jag hatar det. Jag hatar att jag börjat förstå att kanske livet inte ska vara så roligt, så gränslöst och alldeles jävla fantastiskt som det ofta faktiskt är när jag har alkohol i kroppen. Och kanske är det inte heller meningen att det ska vara så svårt, svart och fyllt av ilska som det blir vissa gånger. Jag är väl medveten om att jag är kroniskt sjuk och att det inte beror på alkoholintag, men det är som att alkohol gör mig dålig i min bipolaritet. Även om jag egentligen har en "frisk" period (eller dag) så ändras det nästan varje gång jag dricker, det blir en dipp eller en topp. Kanske inte så särskilt konstigt egentligen, varenda människa vet väl om att alkohol förstärker känslor, men det förstärker hela min person, hela mitt jag, och ibland inte alltid till ett hälsosamt jag, vare sig för mitt fysiska eller psykiska tillstånd. Men väldigt ofta, så är det då jag lever mitt bästa liv, tycker jag då i alla fall. Det säger sig självt egentligen, det är bara att söka på Google, bipolär + alkohol, oändligt med info att läsa igenom, om hur d å l i g t det är. Inklippet här ovanför skrev Myrna Lorentzon någon gång i sin blogg, och det är precis så jag också känner just nu.