Hyllningsinlägg 15/30

Jag har väl vetat vem hon va, jag visste att mamma kände henne, genom jobbet. Jag hade aldrig riktigt fått nått grepp om henne, alls. Klart man hälsade och så men mer var det inte.  I början av min attack ”karriär” var hon inte med pga av skador. Jag var lite lättad faktiskt, var lite skraj hur passen med henne skulle vara, vad hon skulle tycka om att just jag skulle va med.Dålig kondition, noll uthållighet och lika smidig som en elefant. Vet faktiskt inte varför jag tänkte så, det kan jag inte gå tillbaka till men väldigt fel hade jag.  Anna, hon är verkligen en av dom finaste människorna jag träffat i mitt liv. Så genuint snäll och go.  Jag minns inte precis när det var men det hade gått ett tag och min bild hade såklart ändrats. Men det var denna period som jag fick upp ögonen mer och mer. Dom andra två var faktiskt inte så närvarande just då. Hon fick stå i rampljuset eller vad man ska säga. Det kändes så, hon var verkligen stjärnan i rummet.  Det är hon ändå, med eller utan sina två andra stjärnor som lyser starkt.  Det är nått speciellt med Anna som får mig och må så bra. Ibland räcker det med att hon hälsar på mig så blir jag helt tacksam och glad hela jag. Det är dom där små sakerna som verkligen träffat mig. Jag tycker det är så fint. Jag beundras av att det kan vara så, för tänk att bara en människa kan göra så mycket för en annan.  Jag är oerhört tacksam för just Anna. Jag ät väldigt glad att jag får vara en del av allt hon har att ge. Vilken människa, så duktig, så snäll, så rolig, så fin, så underbar och att hon är hon.  När jag är ledsen tänker jag ofta på henne och vad hon gjort för mig. Det är det som kan ta mig igenom en jobbig tanke. Häftigt.