Livet på neonatalavdelningen

Det var suddigt när jag slog upp ögonen och trodde jag såg en liten äldre dam, en vårdare, hålla i mitt barn som matades ur en flaska. Vart var jag? Var det mitt barn hon höll i? vem var hon?Jag var vaken efter har sovit några timmar, djup sömn. Elly och jag låg i ett litet rum tillsammans. Under natten hade dom gett henne ur flaska, min bröstmjölk som jag hade pumpat ut sent igår kväll och även ersättning som dom fick ge ut över, hon hade även fått sond. Hon skulle nu matas var tredje timme;1. Pröva och amma så gott det går (i regel amma hon allt mellan 5-15 min, mycket varierat)2. Ge henne sond (Allt mellan 20-50 ml), men det var alltid personalen som fick komma och ge henne det.3. Börja pumpa nytt igen (Höll i regel alltid på 15-30 min) Med start från när amningen började så var det bara att börja om efter tre timmar igen. Så skulle våra dagar se ut och Elly var fortfarande trött, men vilken kämpe hon var, min lilla flicka. Första dagen var nog värst, all personal man skulle träffa varannan timme, läkare som kom in och bedömde allt hela osv. Det var utmattande må jag säga. Allt jag ville var att ta med mitt barn hem till Nicklas och vara en familj, vi tre skulle ju vara tillsammans nu. Jag minns att jag inte åt innan 10 den dagen och lunch klockan 16, jag ville inte besvära någon att fråga om dom kunde vakta E för mat fick man köpa själv liksom, förutom frukost och kvällsmacka, de fick man ta i en kyl men barnet fick ju inte följa med dit.På eftermiddagen var Nicklas tvungen och komma dit med min medicin så frågade om det gick bra och fick svar att klart det går bra, han har lika stor rätt att vara här som du. Blev SÅ glad och samtidigt besviken att den informationen inte ens kommit fram till mig. Såå tråkigt. Från och med då så var vi tillsammans där i lite mer än en vecka, aldrig klarat mig så bra annars.  Jag var så himla trött, sjukt trött men ville verkligen inte visa det för varken personal, Nicklas eller min lilla bebis men jag var så utmattad psykiskt så ville bara spy.Kunde gå in på toaletten och låsa för att jag var så ledsen och var bara tvungen och få gråta en stund, Det går över, allt det här kommer gå över men där och då var det påfrestande, ville bara komma hem med min familj och allt skulle va bra. Dag 3 likaså dag 5 kom läkaren in som hade ronden och jag väntade bara på orden "Ni kan få åka hem nu" men nej, det kom inte innan dag 7 eller 8. Elly hade pendlat mellan vikt hela tiden och så fort jag hade hoppen om att dom där 40 g skulle bli 80 och till och med 100 g blev aldrig för dagen efter gick hon ner 20 g eller mer, sen upp igen, fick hopp hela tiden som bara försvann nästa dag MEN på någon sätt var det, det som höll mig uppe, jag levde för dagen och det var ändå bra, man ska ju göra det. Men dagen kom, dagen som vi faktiskt fick åka hem och vad händer då? Panikångest, ångest, ångest, ångest och ORO. Elly hade fått jättebra vård där och så mycket omtanke. Min bästa sjukhus upplevelse jag varit med om, jag var så nöjd med allt. All personal var verkligen guld värda. Så tacksam för precis allt. Men jag ville hem, det ville jag verkligen.Vi åkte hem, men bara på permission och vi skulle tillbaka till USÖ varannan eller var 3de dag men det var ändå värt att få komma hem, jag tror faktiskt vi behövde det. När det hade gått 16 dagar så var vi utskrivna helt, vi hade klarat det här, tillsammans med all hjälp på USÖ (ingen nämnd ingen glömd) klarade vi detta. Nu kan man tänka detta, men hallå?! Erat barn hade bara svårt att äta, gick snabbt ner i vikt och var väldigt trött. Hade hon hjärtfel? Syrebrist? osv osv. NEJ, men som förste förälder blev man ju oerhört sårbar, man tänker ju precis allt och vill ju bara att ens barn ska må bra. Så jag tycker, vad det än är så ska man respektera ens känslor, vad man känner för även om det är litet eller stort, kräver ett barn vård är det något som behövs. Tacksam för att jag känner som jag gör, upplever alla känslor i kroppen, annars hade jag inte varit den jag är idag. Stolt över mig själv :) _______________________________Jag slutade amma Elly när hon var mellan 7-8 veckor. Det har varit svårt hela tiden men det gjorde mer ont än gott och jag är inte missnöjd med mig själv pga av detta. Idag är hon snart 4 månader och äter så BRA, sover hela nätter, kissar och bajsar och är en allmänt nöjd bebis! Vi kunde inte ha det bättre. Älskar oss! Allt med henne och min familj, känns så bra att det har blivit såhär.