Viktminskning

Jag fortsätter skriva om Ellys första dagar i det verkliga livet och resan vi har gjort på denna korta tid.  Innan vi lämnade BB på måndagen den 3/8 hade hon gått ner lite i vikt men eftersom det är ganska vanligt och hon hade inte nått 11 % så vi blev utskrivna och kunde åka hem, amningen hade kommit igång och vi kände oss nöjda och säkra på att lämna. Alla kan ha fel, vilket vi tyvärr hade.  Väl hemma på eftermiddagen, hemma i vårat hus för första gången som en familj, det var ganska häftigt. Elly verkade vara nöjd och vi med, men hon hade svårt att få i sig mat och jag hade tappat tekniken, det var som den var kvar på sjukhuset, den stannade där och hemma var jag hjälplös. Försökte ändå men efter en stund så somnade hon och min oro att hon fick i sig rätt mängd blev jobbig och hon sov och sov, en trött bebis helt enkelt men dock mer trött pga av noll energi. Allt kändes som det var mitt fel, jag var ju hennes mamma, det var ju mitt ansvar att hon fick i sig mat, den maten som kommer från mina bröst, min mjölk.Hela tisdagen grät jag i omgångar, det var verkligen mitt fel, min hjärna sa det så många gånger och tårarna kom utan förvarning och med stress och oro, hur skulle hon äta nu? Nu blev det ännu värre. Nicklas ringde till amningsmottagningen för att rådfråga om vad vi skulle göra men dels för att få mig lugnare, jag var hopplös. Men vi hade nyss köpt en bröstpump så jag pumpade ut mjölken jag fick ut och gav henne antal ml som hon på mottagningen sa och vi åkte sen akut in dit på eftermiddagen och kom dit klockan fem. Vi träffade en trevlig undersköterska som vägde lilla E. Där låg hon och var avslappnad men jag visste ju att hon vägde för lite och det var sant, hon hade gått ner mer procent än vad man ska. Där står man och ska inte försöka se för värdelös ut, men det kanske syntes ändå, kan man dölja sånt? Jag ville gråta igen men det gick bra, jag var tyst så fick N prata. Vi hade ett dygn på oss att få upp hennes vikt. Med hjälp av lite extra ersättning. Dagen efter, klockan halv fem, ett dygn senare. Vi hade verkligen kämpat få i henne 20 ml extra efter varje försök att amma. Hon somnade hela tiden. På återbesöket fick inte N följa med in pga corona, hade blivit en miss igår. Det var en annan undersköterska men det var inget fel på henne heller, söt och trevlig.Och resultatet var verkligen positivt, vi hade gjort ett bra jobb på ett dygn. Något positivt hade man gjort, men det var inget jag tog åt mig av, det var bara en liten fis i rymden.Fredagen samma vecka kom BVC på hembesök och tog en vikt där med, vilket resulterade att hon gått ner lite i vikt igen. När ska detta vända, kommer det någonsin vända?Vi hade ett extra besök hos BVC veckan därpå och det var inte positivt då heller. Min lilla Elly, så liten och ovetande. Ner i vikt, igen!Samma dag, senare på eftermiddagen åkte vi till akuten i Örebro eftersom våran sköterska på BVC rådfrågade med dom i Örebro och det var bättre att komma in. Bilresan dit grät jag igen, allt var bara jobbigt och ett misslyckande. Klockan var tio i fyra och vi fick komma fram och säga vad vi söker för, det var väldigt luddigt med allt och dom verkade inte förstå vad vi menade men tillslut gick det fram och vi fick sätta oss ner och vänta. Där satt vi i någon konstig ambulansinfart eftersom dom höll på att bygga om akuten. Kändes konstigt och jag grät igen. E sa ingenting, låg lugnt i bilstolen och sov. Klockan fem fick vi komma in i ett undersökningsrum och ta en vikt till och en temp. Sen skulle vi vidare och vänta för att sen bli inlagda men Nicklas fick inte följa med längre än såhär så jag och E gick själva, fick sitta i en korridor väldigt länge och hon sov och sov och sov. Fick väcka henne för mat men hon var lika snäll för det. Halv åtta kom dom och hämtade oss för undersökning och det var den jobbigaste jag varit med om, obehagligt möte och obehagliga frågor, sen lämnade hon oss själva där i två timmar utan någon information alls, bara en annan som kom och tog mera prover. Kvart i elva på kvällen fick vi äntligen komma till avdelningen. Vi satt alltså på akuten i nästan 7 timmar. Utan mat var jag med så skapligt hungrig när man börja tänka på det, men det var inget man gjorde just där och då, man var ju bara ledsen liksom. På avdelningen blev jag väldigt bra bemött, underbara människor som fick en och må så bra man kunde må.Elly fick sond, en slang genom näsan, 18 cm, nej usch va obehagligt det var. Men hon låg där och tog emot allt, hela den dagen tog hon emot precis allt. Jag bäddade min säng, hade fått i mig smörgåsar och pumpat ut lite bröstmjölk. Elly skulle sondmatas var tredje timme och det var nu som det tuffa skulle börja, men vi kommer klara det här tänkte jag och somnade.