Förlossningsberättelse

Din berättelse är unik, precis som min, som jag tänker skriva om just nu med ett gott försök att inte skriva en bok på 500 sidor, för det känns verkligen som den kunde bli så lång.1 augusti 2020; Jag låg i sängen och klockan var bara 3:10 och jag undrade varför jag hade så ont, men äsch tänkte jag för så illa är det inte men det gjorde mer ont och jag tänkte igen att det kanske var mina värkar som startar så jag satte på den där timern för att se.Klockan 4 väckte jag Nicklas och sa "Jag vet inte men jag tror jag haft värkar en en timme, men jag vet inte". "Bebben kommer idag, Sara" sa han skämtsamt. Jag trodde inte honom, skrattade lite lätt. Men visst var det värkar, men dom kom inte tätt alls. 7-13 min mellan men klockan 5 ringde vi in i alla fall för att rådfråga vad vi skulle göra. Men som jag befarade var det för stort glapp och vi skulle va hemma ett tag till. Jag tog två alvedon och en varm vetekudde och la mig ner. Blev mer orolig och tyckte inte det hjälpte, gick runt medans N gjorde smörgåsar och fixade lite saker, gjorde ett varmt bad och tände ljus.. Där satt vi, jag i badet och han på toastolen bredvid. Jag mådde bra där tills en kraftig värk kom och jag var tvungen gå upp. Vi skulle se film, jag gick fram och tillbaka och gick på toa, skrek tillslut till han att vi måste åka nu. Jag fick komma på en kontroll. Klockan hade passerat sju och vi åkte in.Bilresan dit var den värsta jag varit med om, vi har lite mer än 3 mil till Örebro och det var dom värsta milen i hela mitt liv, jag hade så fruktansvärt ont. 8:10 var jag inne på förlossningen och fick komma in på ett rum, fick ett band ganska snabbt, sånt man får när man läggs in, tror det syntes att jag hade skapligt ont och att bebisen faktiskt var på väg nu.En barnmorska kom in och sa att hon skulle undersöka mig, jag la inte hennes namn på minnet eftersom jag inte var jätteglad över hennes bemötande, men jag respekterade att hon var där för det var inte hon som skulle förlösa.Hon undersökte mig och sa att jag var helt öppen och blev lite i chock. Stunden efter gick vattnet och hon fick gå och byta byxor, hihi, inte mitt fel att man inte sätter på sig utrustning. Senare kom även en undersköterska, Wilma. Efter det en annan barnmorska som hette Emma. Gillade dom två och kände ett lugn, sånt lugn som jag verkligen behövde. E "dukade" upp eller vad man ska kalla det och mina värkar kom och gick men fick lite lugna stunder också. Även om jag provade lustgas i fem sekunder så var det för sent, det hjälpte inte. Jag prövade gå på toa och N frågade hur det gick och jag svarade "Jag måste verkligen bajsa", vilket jag inte skulle göra så gick snabbt till sängen igen och sa förlåt och grinade. (Trodde jag förstört allt, haha).Jag låg där och långt inne visste jag vilka som var där. Emma, Wilma, en annan barnmorska och min Nicklas men jag hade åkt någon annanstans för att hämta kraft. Jag klarade det inte annars, jag trodde aldrig det skulle gå men efter andra gången jag krystade kom hon ut, som N berättat efteråt så "tacklade" hon sig ut med ena axeln först.  10:18 låg hon på mitt bröst. Vilken häftig känsla ändå, man hade tryckt ut ett barn, mitt barn och hon var det mest perfekta jag sett i hela mitt liv. Var så himla lycklig att vara där med dom två.  Nicklas klippte navelsträngen efter en stund och efter ett tag skulle moderkakan ut. Det gjorde inge ont men det gick inte felfritt så jag förlorade 1,5 liter blod. Sprack även så långt man kan spricka kändes de som. Fick dropp som skulle dra ihop livmodern och ett till dropp med vätska. Jag blev sydd i nästan två timmar och skulle ligga två timmar till tills droppet skulle gå in och jag skulle läggas in på BB.Innan skulle jag pröva gå på toa med hjälp av ett gåbord och Wilma, jag satte mig upp och sa till henne att jag kände mig lite yr.Jag vaknar till och har många runt om mig, jag hade tydligen tuppat av.Min förlossning gick väldigt fort men det har varit en svår tid efter. Som på BB när jag låg i en säng i två dagar, rullstol till toan och N som fick göra precis allt. Väl hemma där jag hade ont i flera veckor efteråt och problem med amningen där vi åkte till och från Örebro i flera dagar, akuten och senare en vecka på avdelning 35 med sondmatning, till och från Örebro igen varannan dag för att sedan börja starta vårat nya liv tillsammans som en familj.  Bästa dagen i mitt liv 202008013 <3