Highway 1 del 2 9/9

Inatt delade vi i princip på 2 queensize sängar då bäddsoffan sög. Det blev frukost här med, gött vare. Alla ställen vi käkat frukost på har alltid haft så små utrymmen för frukost så denna gång fick de bli utomhus. Men det gjorde inte så mycket, man kunde till och med antyda vågskvalp på avstånd. Det var ett mycket mysigt ställe vi hade hamnat på nu när man faktiskt såg ordentligt.  Vi packade ihop och drog oss ner mot stan igen, parkerade och strosade omkring i Montereys bayside område. En liten strand med en pir som sträckte sig ut med fiskebåtar vid sidorna. Promenaden fortsatte bort mot marinan och hamnen och ytterligare en pir. Den gick som en gata med restauranger och souveniraffärer, typ en miniversion av Fishermans warf kan man säga. Det blev mat för Henke och Simon och lite goa popcorn för oss andra. Vi satte oss en kortis och lyssnade på sälarna som bölade under piren.  Nu var det dags att ta sig mot 17 mile drive, en väldigt känd sträcka vid highway 1. Anna agerade guide och berättade om alla 17 stopp längs med vägen och vi satt som klistrade i fönsterrutorna. Det var en så vacker väg som slingrade sig delvis inne bland cypressträd och delvis längst ut vid kusten. Stoppen bestod av olika vackra vyer och viktiga ställen med en betydelse för djurlivet. Det fanns en fågelsten med fåglar dåra som delade denna med sälar och sjölejon. Nedanför den stora stenen simmande sälarna glatt då de hoppade omkring i vattnet. Vi fortsatte längs med den asså helt fantastiska vyn som bredda ut sig utanför med havet sträckandes utan stopp. Vi såg ett pepparkakshus och massa superfina golfbanor. Vi stannade till på stranden Pebble beach där massvis och massvis av stentorn prydde stranden. Turister som genom tiderna måste ha byggt hur många som helst, som sedan har fallit med vind och vatten för att sedan byggas upp igen. Vackra vyer. Ytterligare flera stopp blev med, bla en liten bensträckare då vi gick längs med en liten strand. Lite bus blir det ju alltid när vi är i farten, typ vira runt långa tångliknande rep runt Henke. Jätteroligt.  Vi åkte förbi en av två ställen varav vilda cypresser frodades. Vackra träd dessa som ingav en liten känsla av lejonkungen. Vi tog ett stopp vid den mest fotograferade cypressen i Nordamerika, the lone cypress. Med sina starka 250år ute på en avsats som man hade murat in skvallrade den om vad den hade varit med om under sin levnad. Vi åkte förbi solblekta träd och extremt stora mäktiga hus med oslagbar havsutsikt. Vi stannade till vid Pebble beach golf resort och svängde in på turistshoppen. Vi tog ett varv där och kollade på alla som hade vunnit US open och tog kort med the trophy. Sen hade jag som mål att ta mig ner till golfbanan, så jag tog med mig resten av gänget till sista hålet. Vi stod och kollade på folk i sina propra golfkläder spela krocket och några som kämpade intensivt på hål 18. De gick nog 6 st i bollen med egen caddy, men jag lyckades bara se en som satte den i hålet, resten tog upp. Men lika glada var de och jag med för kanske är man inte så kass ändå. kanske finns det en framtid inom denna sporten ändå! Och nu fick en önskan gå i uppfyllelse, att få känna på gräset på Pebble beach golfbana, precis som mina föräldrar när de var här för ett ANTAL år sedan. Gräset var tjockt och fylligt i ruffen. Greenen såg väl klippt ut med bra studs i när golfarna chippa upp bollarna på green (egentligen var de riktigt sopor). Banan i bakgrunden gick längs med havskanten med en fantastisk utsikt över havet. Inte helt lätt att spela här med tanke på vindarna. Ovanför sista hålet låg hela resorten som också den gjorde intryck av att vara lyxigt som få. Glad och nöjd gick turen vidare.  Anna, vår dåvarande guide avslutade 17 mile drive med bravur. Nu åkte vi mot Carmel by the sea. Carmel som är en kommun som Clintan (Eastwood) har varit borgmästare i. Coolt, inte för att man märkte det på nåt sätt men ändå. En mysig stad med små hus, souveniraffärer och restauranger. Vi tog ett kort stopp vid stranden och njöt av sandkornen mellan tårna, faktiskt ännu mjukare än sanden i Skåne. Några foton och sedan vidare, dags för mat. Mycket tjat om mat, måste väl typ bli 1/3 som handlar om mat och öl men ah ni fattar prioriteringarna. Nu något annat än burgare, vi köpte med oss smörgåsar och sallader från ett lokalt bageri som hade stått i typ 100år. Och kaffe såklart. Vi satte oss längs vägkanten och njöt av stämningen i byn och av maten.  Ut på HW1 igen och vidare mot nya vidder. Med ansiktena tryckta mot fönsterrutorna svischade vi förbi mäktiga vyer med havet sträckandes långt ut mot horisonten med den slingriga bilvägen som delade av kustremsan mot de gröna bergsvidderna inåt land. Vi såg mycket från bilen men stannade till för att ta foton och andas in luften (fysiskt och mentalt).  Helt utan förvarning gjordes en skarp sväng av vägen och ner på den smalaste krokigaste väg vi ännu tagit oss an. Vi kunde inte ens möta andra bilar där vägen nästan tycktes smala av ytterligare. Som på de flesta ställen vi stannat på kostade parkeringen en slant och detta stopp skulle vi verkligen inte ångra. Vi klev ut och hade blivit varande om kyla och mycket sand i vindarna. Vi tog oss varsin tröja, förutom Mich då eftersom hennes tröja hade blivit kvar för att värma upp en ensam sten utmed HW1 (internt driv, hint Anna). Sandstigen ledde genom skogen och ut mot ett högst vindpinat sandområde med vacker utsikt över havet, om man nu kunde se något. Det blåste en hel del och sanden letade sig in överallt. Vågorna skvalpade inte längre utan bröt in mot stranden med all sin kraft för att avslutas i vitt skum. Jag vet inte riktigt vad som hände men all energi kom tillbaka och spring och bus blev det i sanden med vinden i ansiktet. Ut mot vattnet, iskallt vatten, in över stranden och bort mot bakväggen, tillbaka till den blöta sanden för utmana vågorna upp igen på sanddynerna och runt runt. Som galna ungar helt enkelt, lika vilda som naturen själv. Ja kallt blev det ju iallafall inte. Vi sprang bortåt och ännu lite längre bort tills det tog slut. Med leendet på läpparna och sandkorn mellan alla tänderna njöt vi ändå. Vi stannade till och fick lite undervisning av Mich i gymnastik. Henke en riktig star, typ ja. Solen började närma sig vattenlinjen och vi tog oss tillbaka, med exakt samma inställning som innan.  Det vara en utmaning att inte dra in all sand i bilen, men någorlunda gick de väl ändå. Tillbaka samma taniga väg igen och ut på HW1. Nu började solen närma sig horisonten och vi stannade till. Ännu en insup av världen och själen fylls till bredden. Vackert med detta färgskådespel med det stora havet som scen. Ni får försöka få upp en bild framför er med den vackraste av vyer. Och kan aldrig sluta tänka att det ligger något magiskt väder detta (ska sluta tjata om de någon gång bara).  Mörkret la sig snabbt och turen fortsatte nu utan riktigt mål eftersom detta var första gången vi inte hade ordnat med boende tidigare. Vi satte in boenden i Cambria på GPSen (som jag btw tycker förtjänar lite cred, ändå lifesaving i vissa stunder). Vi körde genom mörkret och ja nu kanske ni sitter och tänker: varför kör man denna vackra världskända sträcka i mörker MEN jag ska berätta att detta månsken slog oss med häpnad. Med strålkastare som tände upp vägen för oss och det vita ljuset från månen som visade oss havet nedanför stupet på ena sidan. Med mäktig filmmusik i bilen var nu alla lugna och bara söp in situationen.  Okej tillbaka till boendesituation. Vi åkte faktiskt förbi några ställen på vägen men tydligen dög inte de för föraren och co drivern (Simon och Anna), så vi fortsatte hela vägen till Cambria. Efter en kuslig tur i de kolsvarta kvarteren kom vi till vårt första stopp. Efter mycket snack om skräckhistorier och liknande så gjorde detta inte saken bättre. Det såg ut som ett vanligt hus med knappt någon lampa tänd och konspirationerna spirade i bilen. Och det hette alltså wispering pines, jag menar hur kan detta inte göra saker värre. Nästa lika illa det, ingen tog sig ens ut ur bilen för att fråga någon. Hela färden genomsyrades av äckliga skräckhistorier. Sen hittade vi faktiskt ett boende men dyrt va det, så vidare blev det. Men internet fick vi och kunde boka ett motell. Vi stannade till för mat på en mack (nudlar och dåligt) först innan letandet satte igång. Natten var på ingång och sängen lockande. Natti.