Med tårar av skam

Utkastad.Oönskad.Värdelös.Jag. Han sitter bredvid mig. Hans varma ansikte alldeles nära. Hans mjuka händer mot min kind. Hans pigga blick som tycks läsa mig inifrån och ut. "Pappa är ledsen", säger han. "Pappa gråter." "Ja, pappa gråter", säger jag och försöker sluta."Förlåt", säger jag. "Förlåt. Du ska inte behöva se det här. Förlåt." Jag kramar honom tafatt. Han sitter där med mig till dess att det slutar av sig självt. Till dess att sorgen runnit ur min kropp. Till dess att jag är tom. Jag försöker blinka de svidande salta dropparna ur ögonen.  Så. Ryck upp dig. Sluta. Han ska inte behöva se det här. Han är för liten. För liten.  Vi leker lite, han glömmer bort. Åtminstone tänker jag att han gör det och sedan kommer hans mamma hem och jag åker in till stan för att anmäla mig som arbetslös.  Jag är låg. Kanske har jag aldrig varit lägre.  Jag var lite drygt halvvägs in i föräldraledigheten när jag förstod att jag inte skulle få komma tillbaka till Expressen. Jag hade tackat ja till att avsluta min anställning och skriva på ett frilansavtal på ett år istället eftersom det skulle sparas pengar. Exakt hur mycket man sparade på den lösningen vet jag inte, men det var förklaringen jag gavs.  Jag skrev på. Kontraktet sträckte sig fram till dess att jag gick på föräldraledighet. När de tio månaderna var över skulle vi skriva på ett nytt ettårskontrakt. Så var det sagt. Visst, det var en risk jag tog, men jag trodde att vi var överens. Jag var givetvis naiv. Det har jag förstått i efterhand.  Vi hade minimalt med kontakt under min föräldraledighet. Eller ingen alls egentligen. Jag föreslog visserligen att vi kunde göra ett klipp med mig i skogen, tränandes för det där jävla maratonloppet jag slagit vad om att jag skulle springa om inte Malmö FF vann SM-guldet 2015. Som en rolig reklam för den kommande allsvenska bilagan och behovet av att läsa på ordentligt innan man tippar för annars kan det sluta illa. Det var tummen upp på det förslaget, men sedan bara tystnad.. Vi spelade aldrig in det klippet. Kanske borde jag förstått då, men ... tja, den där naiviteten ni vet. Ett par månader senare skickade jag ett sms och erbjöd mig att vara tillgänglig för redaktionen under sommaren om behov uppstod, med tanke på att det skulle vara såväl ett EM i fotboll som ett OS i Rio vilket skulle kräva en hel del av organisationen.  Svaret: Vår budget tillåter nog inte att vi har några frilansare på allsvenskan nästa år. Men vi hörs i augusti." Kort, tydligt och utan förvarning.  Vi hördes aldrig i augusti. Jag fick ett meddelande av bemanningsföretaget varifrån jag tagit tjänstledigt för att vara frilansare. Kom in, vi behöver avsluta våra affärer. Jag fick förklarat för mig att det inte fanns någon tjänst för mig längre. Jag skrev på ännu ett avtal, gick ut genom dörren och efter fyra år på tidningen, varav ett som föräldraledig, var det slut.  Inget hej då, inget lycka till. Ingenting. Tystnad. Från löpsedel till medieskugga.  Jag hade tid på mig. Jag trodde att det skulle lösa sig. Jag tänkte att jag var ganska bra. Men branschen ser ut som den gör och tiden gick utan napp. Jag slet, jagade, testade, planerade, hoppades utan att det någonsin lossnade. Till slut satt jag där. På golvet, i ett kök och försökte upptäcka en framtid genom tårar som aldrig ville ta slut.  Utkastad.Oönskad.Värdelös.Jag. "Pappa gråter", sa han och det var alldeles sant. Jag grät. Sedan reste jag mig upp, gjorde det jag var tvungen att göra och nu känns det som ett helt liv passerat sedan de där minuterna på köksgolvet. Jag jobbar, reser, skriver, drömmer, mår bra (ja, förutom den där jävla hälsenan då) och igår såg jag Infity Wars, som jag längtat efter i typ tio år.  De senaste dagarna har mycket av det jag läst handlat om män som inte gråter. Om män som inte vågar gråta eller får gråta för att det visar hur svaga de är och är det något vi inte tycker om så är det svaga män. Jag har tänkt ganska mycket på det samtidigt som jag läst text efter text i ämnet. Jag tror att jag har vågat gråta ganska ofta, men alltför sällan tillsammans med andra. Ensam. Jag gråter ensam.  Jag skämdes för att jag gråtit inför min son. Det kändes som om jag utsatt honom för något fruktansvärt. Ett trauma som han omöjligt kunde tolka med sitt unga, känsliga hjärta och oskyldiga ögon. Nu tänker jag att det är precis tvärtom. Att det är bra för honom att se att hans pappa kan bli ledsen. Att han ska få växa upp i ett hem där det är okej att bli ledsen. Där man får gråta om man skrubbar knäet, eller om någon är dum, eller om man inte får den där glassen, eller vad som helst. Att det är okej att känna sig utkastad, oönskad, värdelös och att det är känslor som får ta så mycket plats i ens hjärta att det svämmar över. Att aldrig låta det växa inom en till dess att dammen spricker och man drunknar i allt som inte fått komma ut.  Så får det bli.