Efter en månad

Tja, det där med att skriva varsitt inlägg samma helg vi kom hem höll inte riktigt. Tror vi båda överskattade fritiden vi skulle ha när vi kom hem. Jag tänkte att jag mest skulle tvätta lite och sova länge, samtidigt som jag skulle bli sorgsen och insiktsfull. Det blev inte helt så. Vi kom ju hem veckan innan jul och det gjorde att jag knappt ens hann fatta att jag varit borta förrän det var dags att julbaka, köpa julgran, ha julkalas, och allt det där. MEN. Bättre sent än aldrig! Idag är det en månad sedan vi kom hem. Det känns nästan som det borde varit ett halvår istället. Sådan kontrast mot när vi varit borta en månad men det kändes som vi varit borta mycket längre eftersom dagarna gick så brutalt långsamt. Nu har de snarare sprungit fram och jag har inte hunnit med.   Idag var min första dag i skolbänken. Jag sökte denna kurs när jag låg i en varm och skön säng i ett rum med AC, när vi precis kommit till Kuala Lumpur. Under hela resans gång pratade vi ständigt om det hostelet för att det var så fräscht och familjärt. Vi hade bara varit borta i två veckor då och allting var fortfarande så nytt och jobbigt. Jag minns att jag låg i underslafen med fötterna mot överslafen, för att det var enda sättet att slippa smärtan i livmodern, och scrollade sida efter sida för att hitta en kul kurs. Till slut valde jag fyra stycken och skickade in dem. Sa till Helena att Nu Är Det Gjort. Och sen tänkte jag inte mer på det för att det var så himla avlägset. Jag fick veta att jag blivit antagen när jag låg och stektes som ett popcorn i solen, på en skyddad strand i Ko Lanta. Det var i december. Tre månader senare. Jag kan fortfarande minnas hur svetten och sololjan blandades ihop och droppade på min vita handduk, som jag senare fick slänga eftersom det inte fanns något som var vitt på den längre. Och här är jag nu. I ett kallt Lund med en kropp som börjar flagna. Med en hud som vant sig vid kalla vindar och halsdukar. Och det känns okej. Jag tänker att jag kunde varit mer vemodig över att äventyret är slut, men det är skönt att inte vara det. Asien finns ju kvar. Allt det vi upplevde finns ju kvar i mig. Och inte minst; vår vänskap finns ju kvar. Det finns egentligen ingenting att vara sorgsen över.  Men jag saknar friheten att göra vad jag vill med dagen. Att gå hemifrån när jag vill. Komma hem när det faller mig in. Äta vad jag vill. Det kändes som att vi flyttade hemifrån och provade att leva livet tillsammans, i en ny och stor och fantastisk värld. Att vara hemma känns ju inte likadant. Här behöver man anpassa sig till andras villkor och rutiner. Där behövde vi bara respektera varandra, vilket stundtals också var påfrestande. När vi var borta kände jag att jag växte upp och blev vuxen på ett annat sätt än jag varit tidigare. Jag fick se levnadsstandarder som var långt från dem jag ser hemma, jag läste historia om länder och fasades över hur deras värld såg ut för inte så längesedan, och jag fick se hur lyckliga människor kan bli bara genom att ha varandra. Jag blev tacksam på ett helt nytt sätt. Och det känns som att alla nya insikter tar en massa plats i mig och kräver att få komma ut. Aldrig tidigare har jag längtat såhär mycket efter att flytta hemifrån, som jag gör nu. Tolka mig inte fel, att vara hemma hos familjen är fantastiskt och jag saknade ihjäl mig efter dem när jag var borta. Men det känns som att något ändrades i mig när vi var iväg - att något flyttade ut och något flyttade in, att något började gro och fick växa - och jag känner att jag inte kan gå tillbaka till det liv jag levde innan, att jag inte kan trycka in mig själv på en plats där jag inte känner att det nya i mig kan fortsätta växa. Förut brukade jag skratta åt och skämta om alla som sa att de åkte till Asien och hittade sig själva. Det lät så absurt och patetiskt. Men på något underligt sätt blev jag väl delvis en av dem. Jag fick äntligen möjlighet att slappna av till fullo och jag lyckades bearbeta saker som suttit djupare i mig än jag tidigare tänkt, och det fanns ingen som kunde påverka mina tankar eller känslor kring det. När jag tidigare tänkt på vad jag ska bli när jag blir stor, har någon alltid lagt sig i. Alla vill hjälpa en att komma fram till vad man ska göra med sitt liv men till slut tappar man bort sin egen röst och vet knappt vad man själv vill och vad alla andra vill. Där borta fick jag sitta själv och tänka och klura och trycka undan och släppa in. Jag tror inte att jag hittade mig själv i den bemärkelsen att jag upptäckte en helt ny Elin inombords. Jag mest lät den som legat undangömd få komma fram. Jag hittade delar av mig själv som jag lagt i lådor med lock på, och nu tillhör de mig igen. Jag skulle inte vilja resa bort i tre månader igen. Det var alldeles för länge. Att bo i en resväska gör mig rastlös. Men det var nyttigt att göra det en gång. Det var bra för oss att vara borta i över hundra dagar. Att få sakna, längta, sukta. Hinna tänka, känna, insupa. Är man borta så länge som vi var hinner resan bli vardag och man kommer in i en slags vardagslunk man inte upplever när man är på semester. Jag tror att det gagnar oss i längden; att vi vet att vardagen här inte är den enda vardagen som finns, att det faktiskt finns något annat, något bättre, eller något sämre - i alla fall något som är annorlunda mot det här. Och något annat vi vet är att om man står ut med varandra i hundra dagar klarar man allt ihop. På återseende. TREVLIG VECKA // ELIN