Efter två månader

Helt plötsligt är det åter den 15:e igen. Ännu en månad har passerat sedan vi åkte hem. Det är underligt hur två månader hemma känns så otroligt kort, att tiden försvinner så fort, medan två månader i Asien kändes som två år. Dagarna var så många och långa och vi hann uppleva så ofantligt mycket. Det var konstigt att komma hem. Det var så egendomligt att komma hem till ett decembersverige från 35 graders värme, att spendera pengar dagarna i ända, att göra precis vad och när och hur och var vi ville. Vi planerade dagen och vi bokade resor och vi räknade på ekonomin och vi tog bara ansvar för oss själva och varandra. Jag hatälskade att ständigt få planera nästa utflyktsmål och resor. Jag älskade att leta upp nya platser och sedan tvinga Elin dit, bara för att inse att det var fullbokat och dyrt och utan el. Sådant som händer. Jag hatade att boka flygresor bara för att inse att vi bara fick ha med oss 10 kg packning när jag var helt övertygad om att jag betalat så vi skulle kunna ha 15. Men det var fantastiskt. Mitt kontrollbehov hatälskade att kunna kontrollera vad som skulle hända och det hatade att oväntade händelser uppkom. Tack och lov kunde ju Elin få ner mig på jorden igen. Idag har det gått exakt två månader sedan vi kom hem, och livet ser helt annorlunda ut. Efter sex månader utan att behöva jobba ett dugg, har jag nu äntligen, äntligen börjat jobba igen. Nu sätter jag klockan på 06.23 på vardagarna och inväntar vikariebokaren för att se vilken jobbig barnaålder jag ska jobba med under dagen. Att ha helg får en helt ny, mer viktig betydelse när vardagarna faktiskt ser annorlunda ut. Jag uppskattar dem på ett helt annat sätt. Jag uppskattar rutinerna på ett helt annat sätt. Jag sätter klockan på 06.23, jobbar, kommer hem, och känner mig nöjd. För jag har bidragit till någonting. På natten sover jag som ett förskolebarn under lunchvilan. Vad har jag då lärt mig av resan? Mycket mer än vad jag inser, är jag övertygad om. Men tydligast märker jag att jag är så mycket mer säker i mig själv. Jag känner mig säkrare i mina relationer, för jag märkte ju vilka som stannade kvar när jag var borta. Jag överanalyserar inte längre mig själv i närheten så mycket som förr, för jag vet ju vem jag är. Jag vet ju att jag klarar att sätta mig på ett flyg till en världsdel där jag aldrig satt min fot, jag klarar att ta hand om mig själv och Elin(tillsammans med henne) i flera månader, jag klarar att hitta mat och stränder och matbutiker och flygresor och boenden och utflyktsmål och att överleva. Jag är så stolt över mig själv för att jag gjorde detta. Att jag, som växte upp mitt ute i en skog, som åkte till KRISTIANSTAD för att se civilisation när jag var liten, som knappt rest från Skandinavien, JAG tog mig till andra sidan världen. Jag stannade inte i min lilla håla och jag var inte en av dem som tjatade om att ”när jag blir stor ska jag resa”; utan jag blev en som förverkligade mina drömmar och vågade ta steget ut i världen. Jag har träffat så många nya människor, jag har fördjupat och släppt taget om relationer, jag har gått vilse i en djungel, jag har dykt med sköldpaddor och hajar, jag har sett solnedgången på en strand i Thailand medan hela min insida grät för att det var så vackert. Wow. Liksom min pappa har berättat(och berättat igen och igen och igen…), kommer jag kunna berätta för mina eventuella framtida barn om Den Stora Asienresan. Och jag blir så tacksam för att jag har den möjligheten. Utan tvekan så saknar jag det. Ibland går jag in här på bloggen en stund och klickar mig in på en slumpmässigt vald sida, och förundras över de äventyr jag var på. Över hur lätt och behagligt livet var, över hur allt bara löste sig oavsett. Men jag är också glad att vara hemma. Jag har sett så många orättvisor och hemska ting, och jag är så tacksam över det jag har. Jag är glad över att få träffa min familj och mina vänner, jag är glad över att slippa att bo i 30 olika sängar på tre och en halv månad, och jag är glad över stabiliteten. För även fast jag mest hela tiden är på resande fot nu också, så är det så fantastiskt att jag alltid, alltid har en säng att sova i här hemma. Att jag har en bas att utgå ifrån. Att jag kan komma hem, packa upp, lägga in i en garderob, och att låta kläderna ligga kvar där till nästa gång jag åker iväg igen. Jag vill passa på att tacka min reskamrat. Tack Elin för att vi förverkligade vår dröm och gav oss iväg. Tack för att du, när jag tvingat ut oss på oklara äventyr, alltid lugnade mig när jag hade psykiska sammanbrott fastän det var mitt eget fel. Tack för att du var arg och ledsen och glad och bitter och besviken och lycklig och panikslagen och nöjd och alla andra känslor med mig. Tack för att jag fick lära känna dig ännu mer. Tack för att du bestämde när jag var velig. Tack för att du kramade mig när jag längtade hem. Tack för att du åkte timmar och timmar av buss och tåg och båt, fastän du blev så rastlös. Tack för att jag fick göra detta med dig, och tack tack tack för att du och jag fortfarande är ett vi, trots att vi umgicks HELA HIMLA TIDEN(och att jag sjöng falskt och tuggade och andades högt konstant).  Tack för mig, puss och kram, skumbanan(bilder från nutid för att bevisa att vi fortfarande är vänner).