Identitetskris… 2017 det med.

När jag var 8 år fick jag min första kanin, ja det går inte att prata om Alex utan att prata om kaniner - än i dag. Något år senare gjorde jag min första tävling i kaninhoppning och sedan dess har det tagit mig land och rike runt. Jag tävlade på elitnivå och har kammat hem en 6e plats på SM och en 3dje plats i Sollentunacupen som de största meriterna. Mina uppfödningar har gjort det ännu bättre 2017 hade jag min sista kull USA-kullen (såklart) och min stora skara kaniner kröp ner till fyra stycken. Jag började här ta mig igenom en identitetskris. Jag insåg att levande, elittävlande, djur och ett stort företag inte fungerade tillsammans. Jag började sakta men säkert ställa in mig på att sluta vara kaninhoppare, något jag då varit i 26 år. Hur slutar man med det som är Jag? Jag får högre puls när jag tänker tillbaka på allt. Jag skulle gå från Kaninhopparen till Företagaren. Fy fan. Det var inte lätt. Jag tror att jag gjorde min sista tävling året efter och satt kvar som revisor i klubben något år till. Men hösten 2019 smet vår sista hona från hagen och idag 1 år senare har jag faktiskt, en helg i september, städat bort kaninhagarna. Det är så sjukt svårt och sitter så långt in i mig att avsluta det här kanin-livet. Det var jag absolut inte beredd på. Men jag vet att man kan inte hinna allt och speciellt inte på den nivå jag önskar att vara. Det var tufft, men det behövdes och det blev bättre =) ---- Anekdot från vinter 2020.Jag kopplar nervöst upp mig teams-mötet, ett möte för att diskutera företagandet på landsbygden, min företagsresa och mina tankar tillsammans med riksdagsledamöter från Moderaterna. R i k s d a g s l e d a m ö t e r ! Mötet drar igång och vi presenterar oss enligt vanlig sed. När vi sedan ska köra igång "snacket" på riktigt stoppar en av riksdagsledamöterna mötet. "Vänta lite, innan vi kör igång, jag måste fråga dig Alexandra. Har du kvar kaninerna? Du är ju känd för dem här i Dalarna"  -Underbart-.