Och så skriver de, mina änglar genom en tuff tid. (2017, såklart)

Jag får ett långt meddelande på messenger, de bjuder ni mig till att vara med i ett ledarforum. Hur de hittat mig har jag egentligen ingen aning om. Jag har precis börjat gå på några föreläsningar och företagarfrukostar. Jag har inte unnat mig några utbildningar mer än de obligatoriska en trafiklärare måste göra. Men här får jag ett erbjudande om att vara med i ledarforum, jag är utvald då de tror jag passar i gruppen - ja sådant faller ju en gul Alex för direkt - och jag väljer att tacka ja fast jag tvekade när jag såg prislappen. Det visade sig vara en av de bästa saker jag gjort. Jag får nu träffa andra företagare kontinuerligt och vi går tillsammans igenom olika case från våra företag - jag är inte ensam. Jag är inte den enda som slåss med personalfrågor. Jag är inte den enda som aldrig kan slappna av. Jag är inte den enda som hela tiden vill framåt. Jag kände min första gemenskap med andra företagare. Lyckan var total. När vi presenterade oss under första träffen la jag dock märke till en sak, alla (typ) var skilda och hade bara sett barnens åldrar susa förbi. Jag bestämde mig snabbt för att jag inte ska skiljas och att jag inte ska missa mina barns uppväxt. Det går lite upp och ner med hur bra sambo och närvarande mamma jag är… tyvärr. Cathrine och Camilla, grundare av ledarforumet är verkligen mina änglar, tack för att ni fångade upp en ung, förvirrad och ny chef i precis rätt tid.