När det blev vi och du.

Från 1-års ålder går hela livet ut på att skaffa vänner, klasskompisar och arbetskamrater. Vi kämpar för att hitta bästisar och passa in i gruppen. Nu, helt plötsligt, ska jag stå själv, bredvid och styra en grupp i hur de ska arbeta och jag får inte vara med, jag blir automatiskt en utanför gänget. Fast jag inte själv vill sätta upp mig på någon chefs-piedestal. Det här blev verkligen ett chock för mig och är fortfarande en av de absolut tuffaste nötterna att knäcka. Jag vill vara kompis med alla. Nu är min stora utmaning - att blir en perfekt social chef… Jag kommer in från en körlektion, för länge sedan, jag möter upp mina kollegor för en rast. Under rasten säger en kollega ”Alex VI har pratat ihop oss och VI tänker så här”. Klump i magen, jag minns inte längre vad det handlade om men jag minns känslan så väl. Jag som ”gul” och social vill ha en arbetsgrupp där vi alla är på samma nivå och här, helt utan förvarning, har mina anställda pratat ihop sig om något utan mig. Nu har de satt upp mig på en chefs-position som där och då var nytt för oss som arbetslag. Fasiken vad det tog hårt, de hade haft en dialog utan mig och kommit överens om en åsikt som de ville förmedla. Naiv och novis blev det den första chefs-chocken för min del. Så här 6 år senare förstår jag såklart att de anställda behöver prata utan sin chef ibland och jag utan dem. Men då var det en riktig chock. Kan man vara kompis med sina anställda? Jag hävdar på nja… en erfaren chef skulle säga Nej. Flera har nämligen sagt det till mig - att det inte går. Jag hävdar att det är svårt men vi måste arbeta utifrån ett läge där vi är vänner, bekanta och startade som kollegor vid samma arbetsplats. Jag och min förra chef har bytt plats och jag är nu hennes chef. Vi har lite speciella relationer på vår arbetsplats. <3 Vår lösning är att vi tar på oss olika roller, tar på oss hatten. ”Nu är jag bubbliga-Alex” När jag bara behöver babbla och bubbla. ”Hej, idag är jag ekonomi-chefen”. Jag försöker att vara tydlig i våra möten om ”vem” det är som pratar. Hjälp vad snurrigt det kanske låter men ibland är jag bara ”trafikläraren” som ska ut på en körlektion och då är jag helt inställd på min lektion och kan inte svara på arbetsgivarfrågor på ett bra sätt. Hade jag idag gått in i ett annat företag eller startat ett nytt - då hade jag absolut haft en annan approatch till ledarskapet och min inställning till att vara chef. Något jag nu försöker bygga upp i mitt egna bolag.