En vecka i livets liv

Att dagen innan min tjugonde födelsedag i tre väskor och sjuttielva påsar packa ihop mitt liv på Nilssonsbergs som inneboende, för att flytta till mitt alldeles egna rum på Viktor Rydbergsgatan 48. Mitt egna förstahandskontrakt. Att min älskade mamma möter upp mig i Göteborg med bilen och allt möblemang, för att hjälpa mig att flytta 2 km bortåt. Hur vi kånkar och bär kartong, påse och väska fram och tillbaka mellan bil och rum i säkert en timma. Och hon är så mammig och praktisk som bara en mamma kan vara. Väl i rummet slänger hon ihop möbel efter möbel som om hon inte gjort annat i sitt liv, och jag tittar på henne med så mycket tacksamhet. Hur vi mitt i allt flyttstim får avbryta för att gå någon ynka km neråt gatan för att äta en fantastisk pre-födelsedagsmiddag på min favoritrestaurang. Musslor, bouillabaisse, vitt vin och min mor, alltså vilken middag. Men mer än så blir det inte för vi är taggade på att fortsätta med rummet. Somnar sedan i det rum som nu är mitt, med min mamma några meter ifrån, precis innan tolvslaget med en sån himla feel good-känsla i hela kroppen.   Att på min födelsedag vakna upp med en morgonsol som letar sig in mellan filt (som mamma tillfälligt satt upp som gardin) och fönster, och höra ett litet grattis några meter ifrån. I mitt rum, efter första natten. Att hänga på låset utanför inredningsbutikerna prick kl. 10.00 för att vi ska hinna kompletteringsshoppa och montera upp. Och att faktiskt på 1.5 h hinna gå in i fem butiker två gånger för att hitta allt det perfekta. Ljusa svallande gardiner, babyrosa badrumsmatta, skira sidenband att dekorera med.   Att komma till skolan efter ett magiskt dygn och möta upp min nära vän i klassen, och få ett perfekt inslaget rektangulärt paket. Ett paket innehållandes boken. Boken som jag velat läsa så länge nu. Om att älska av Mihaela Forni. Och jag bara kramar Emelie och dör tacksamhetsdöden.   Att promenera till Avenyn och kliva in på Systembolaget, bara för att jag kan. Gå runt och kolla på allt, och än en gång, köpa vadfan jag vill bara för att jag kan. Att några timmar senare fixitrixa och lägga på skimmer, för att sedan möta upp mina fina jurrepinglor i Göteborgs kärna för att äta en trevlig födelsedagsmiddag. Och så fina de är. I piff och innerliga leenden.   Att på fredagen 16.00 kasta ifrån mig allt vad juridik heter och åka hemhemhem. Hem till min älskade familj, till mina underbara vänner. Att springa upp till mitt lilla flickrum och mötas av blomma till rummet, kuvert och fint inslaget paket. P.A.K.E.T.E.T. Paketet innehållandes k.l.o.c.k.a.n. The klocka. Mina drömmars klocka i silver, iklätt romerska siffror. Klockan som ändå kändes liiite för mycket, så jag slutade prata om den. Och så låg den bara där helt glänsande i den perfekta kvadratiska asken. ”Din juridikklocka, för att du är ju så duktig”. Och än en gång dör jag tacksamhetsdöden.   Att på lördagen helt förväntanslös och lugn bege mig in till huvudstaden för att möta mina två bästisar i hela världen. Bara så nöjd och tillfreds med att få tillbringa en kväll i vår stad med dem. Att alla tre äntligen ska vara samlade på en och samma plats var i mina tankar en tillräcklig och så himla värd tjugoårspresent. Och dessutom visste jag ju att det vankades kanonmiddag på någon hemlig restaurang och bara så mycket dubbelbubbel i Mallans fantastiska lägenhet på Kungsholmen.   Att åka upp i den där sjukt sega hissen och bara studsa in i dem när jag äntligen har nått toppen. Att bara prata, bara få se dem tillsammans. Att äntligen bara få interagera tillsammans såsom bara vi tre gör. Äter Magnums nya champagneglass, dricker avec från Italien, poppar skumpa och bara är i livet tillsammans. Börjar piffa upp oss och lägga glitter som ska räcka ett halvt dygn framåt. Sätter på mig ett svart paljettfodral och det. Känns. Så. Rätt.   Att stå utanför Mallans dörr efter en lång lyxmiddag och helt plötsligt höra ett så jäkla märkligt dunk inifrån lägenheten. Öppnar ytterdörren och klampar rätt in i ett hav av kulörta ballonger och förstår absolut ingenting. Hinner tänka typ är det inbrott eller när fan hann Mallan göra allt detta. För att sedan öppna dörren in till köket och mötas av alla de människor jag håller kärast här i världen. Med paraplydrinkar i högsta hugg, sjungandes ja må hon leva. Och jag dör. Dör chockdöden. Dör kärleksdöden. Och jag bara tappar fattningen, faller handlöst mentalt och förstår knappt någonting. Ser på dem, kramar dem och börjar långsamt inse att de faktiskt står där. Alla som trevligt har avböjt ett firande med någon godtagbar ursäkt, och så står de bara där. Mitt i vad som är min överraskningsfest, en överraskningsfest av mina bästisar för mig och mina 20 år. Och lilla hjärtat bara brinner av kärlek för dem. Ju längre tiden går börjar jag långsamt inse att detta faktiskt är verkligt, och dör ännu en tacksamhetsdöd. För att Alice och Mallan har styrt denna otroliga upplevelse, för att de alla är här för min skull och får mig att känna mig som livets prinsessa.   Att dansa i Stockholms natt med dem, att skåla för 20 år, för livet, för oss. Att ha ett ständigt påfyllt champagneglas, att bara skåla ännu mer. Att bara blunda och känna livets förtrollande lycka. Att shotta i armkrok med min älskade vapendragare, att stå ute på den lilla balkongen med vän efter vän och bara prata om allt, att stå i rökrutan med paret och min man och röka bort alla lungor. Att bli fullkomligt överöst av komplimanger från mina älskade vänner och känna kärleken, lyckan, tacksamheten över att jag har dem pulserandes i varenda jävla ven i hela kroppen. Som den där drogen som kontinuerligt omnämns i litteraturen. Herregud den finns på riktigt.     Till alla er som förgyllde min 20-årsdag (vecka?!): ni är fantastiska. Ni är anledningen till att mitt liv går runt, till att jag skrattar så mycket som ni ofta säger att jag gör. Ni är allt och jag är så himla tacksam att jag får uppleva livet med er. All min kärlek till varenda en av er, ni är #livetsliv.