Minnen av IV-kur

Nu är det 1 år och 9 månader sedan jag gick på intravenös antibiotika.Det är sådant som jag inte ens vågar berätta ibland, som att jag måste viska för att inte förtrollningen ska brytas. Jag vet att det inte finns några garantier, jag är glad så länge det här varar, men inuti i mig hoppar en liten figur av glädje. Jag startade Orkambi i augusti 2018, och sedan dess har jag inte behövt gå på en IV-kur. Förut brukade jag få ta IV-kurer 2-3 gånger per år. Jag åkte in till sjukhuset, blev ofta stucken flera gånger för att jag var svårstucken, sedan fick jag antibiotika intravenöst 3 gånger om dagen. Varje dos tog ungefär 1-2 timmar och kuren pågick i 10 dagar. Det känns så långt bort på något vis, samtidigt som jag minns så väl hur antibiotikan kändes i kroppen. Jag brukade bli väldigt trött efter en dos, man kände sig dåsig i huvudet och lite bortdomnad i kroppen. Som när foten somnar fast i hela kroppen? Antibiotikan la sig i alla blodådror och skapade myrornas krig. Om det var sommar så brukade jag undvika att sitta i solen med den känslan, det blev liksom för mycket. Efter några timmar brukade det avta och jag kände mig hyfsat normal igen. På kvällen så brukade pappa koppla på och av medicinen medan jag somnade då det alltid blev så sent. På något konstigt sätt så kan man sova med en slang i armen i 10 dagar, kroppen löser det i sömnen på något sätt. Jag minns att jag ibland brukade somna med armen på Victors bröst i min lilla en och nittio säng. Det var som att han vaktade den och såg till att den låg tryggt. Det är såna minnen som är fina att se tillbaka på.  Det var tufft, men någonstans i det där så finner man en mening. Jag brann för att dela mitt liv med andra, för de som gick igenom samma sak som jag, för de som tyckte att CF var intressant. Eftersom CFen var mer påtaglig i mitt liv så kände jag "varför inte lika gärna dela med mig av det här?". Att skriva var också som min terapi, vissa dagar så forsade orden ur mig. Nu har jag tappat den där glöden lite, men jag tänker att det kanske är bra... att det är en annan tid nu. En tid då jag får slappna av lite mer och inte behöver slåss. Jag ville bara berätta för dig idag om min lilla insikt. Hur konstigt och fantastiskt livet kan vara ändå. <3/ Matilda