* Dag 5
Även dag fem har passerat. Dag fem i Kathmandu Nepal. Med flickorna på Child Center i Uttar Bahini. Det var för deras skull jag åkte hit. Först nu, idag, dag fem, har jag äntligen känt glädjen över att åter vara här. I Nepal. Det sköljde över mig, helt plötsligt, på bussen idag. Jag satt där, in- och nedträngd på ett säte, med munskydd med kolfilter, solglasögon och sjöblöt av svett i den kokande bussen. JAG ÄR I NEPAL! JAG ÄR I KATHMANDU! OCH JAG ÄLSKAR DET! JAG ÄR HÄR! Jag gick hemifrån efter frukost. Gick upp till Tinshuli, sa hej till Maya. Hon erbjöd att jag kunde bo hos henne de nätter som är kvar, och jag vill vara så artig att jag går upp personligen och tackar så mycket men Nej tack, jag har ordnat logi. Från Tinshuli tog jag en taxi till Thamel. Det var därför jag tog en mask med kolfilter idag. Luften är helvetisk. Och har man otur kan det ta en timme att ta sig till Thamel, turist- och shoppingstaden. Många långa minuter i en stillastående taxi med nedvevade rutor och avgaser till förbannelse. Det var långa köer bitvis men gick relativt fort ändå. Och chauffören var mycket bra. Säker. Det var roligt även att komma tillbaka till Thamel, även om allt där är kommersiellt. Uppbyggt på oss turister. Men det har sin charm. Jag gick några kvarter, det vill säga de kvarter dit jag hittar både in och ut. Thamel är som en labyrint, och eftersom man inte har några gatunamn nånstans gäller det att hålla reda på var man är. I alla fall om man har en tid att passa, vilket jag ju hade. Vill komma hem i tid så jag hinner ut till flickhemmet när barnen slutat skolan. Jag köpte några jättefina axelremsväskor. Handgjorda, på plats. Det vet jag eftersom det satt en kille vid symaskin i butiken och sydde för glatta livet. No Made in India där inte. Jättevackra broderier. Jag ska handla mer saker. Har fått beställningar från vänner och bekanta som vill ha väskor, sjalar, mjukisbrallor, plånböcker och annat. Fler som vill ha nåt så maila mig bara! Jag ska hinna dit ytterligare en gång innan jag åker härifrån. Gick in på favvofiket och käkade en Chowmein. Stekta nudlar med grönsaker och stark chilisås. Mums. En flaska mineralvatten fullbordade måltiden. Så småningom tog jag en taxi tillbaka till Boudha. Knallade upp till mitt guesthouse och lämnade picket och packet och drog iväg till Uttar Bahini. Hade sån tur att det kom en buss ganska omgående. Däremot tog färden lång tid. Först var vi tvungen att tanka. Kö kö kö. Och när det var vår tur var bussen så pass stor så det krävdes två stycken busspojkar att springa runt och klappa de olika koderna på bussplåten. Två centimeter vänster. Sju millimeter höger. En halv meter bakåt. Eller vad de betyder. Inte vet jag. Till slut kom vi i alla fall ut därifrån. Och är inte bussen full när man åker ut från Boudha så stannar man helt sonika vid marknadsplatsen och går ut och raggar kunder tills bussen är fullsatt. Jag satt där och undrade om jag skulle leta mig en annan buss. Men eftersom jag hade ett säte alldeles för mig själv beslutade jag att sitta kvar. Rätt som det var såg ett par bekanta glasögon. Parbati gick förbi. Tänk så lycklig jag kan bli när jag ser nån i den här stora stan som jag KÄNNER IGEN! Lilla jag har bekanta i stora stora Kathmandu. Jag gick ut och ropade efter henne och hon kom tillbaka och hoppade in i bussen. Efter ytterligare kanske tio minuter åkte vi äntligen därifrån och sedan gick resan fort. Jag frågade ut Parbati om nya skolan, om flickornas examinationer och deras kunskaper. Det verkar som om det går ganska bra för dem. De flesta gör framsteg i engelska och även i de andra ämnena. Jätteroligt att höra! Även om nepaleserna väldigt gärna vill försköna sanningen för att tillfredsställa oss. Hon har lovat att ta mig till skolan nån dag. Det vore skojigt att få se barnens nya skola och prata lite med lärarna. Få se om hon hinner arrangera det innan jag åker hem. När vi klev ur bussen visade det sig att vi inte kunde gå den vanliga lilla genvägen. Man höll på att fälla ett träd. Och som vanligt när det händer något annorlunda så skapar det folksamling. De här flickorna tyckte det var roligare att hoppa hage. Väl på flickhemmet började vi genast plugga läxor. Barnen är flitiga och jag kan också märka att tonen är något mildare och mindre skrikig nu för tiden. I vintras hade jag och Parbati fullt sjå att få flickorna att BE om saker istället för att skrika ett ÖÖÖH och peka på det de behöver. Överhuvudtaget tycker jag de har sänkt ljudvolymen på hemmet. Även om barn är barn och är man 16 stycken plus en före detta volontär är det klart att det låter! En del har annat för sig.... :) De små har inga egentliga läxor, eftersom de inte går i riktiga skolan ännu. Nån förberedande förskola eller nåt. Men studerar gör de, engelska och nepali. Dock är det ingen som bråkar så mycket på dem när de tar det lite lugnt istället för att plugga.... :) De yngre flickorna var klara med sina läxor ganska tidigt den här kvällen. Så vi kunde leka lite. De tycker om att lära mig olika hand- och klapplekar, där man använder ord och ramsor. Men jag är rädd att de tycker Mam:en är ganska kass på nepalesiska ramsor. Jag har försökt lära dem Imse vimse spindel, vilket DE har väldigt svårt för. Och ja, ni läste rätt - JAG sjunger med barnen. Det ni, det lär ni aldrig få uppleva hemma i Sverige. Jag hade köpt med mig ett spel från Sverige, ett Prinsessmemory. Eftersom flickorna älskar prinsessor. Reglerna verkade så krångliga att vi hittade på egna. Men det roligaste verkade vara att beundra de fina figurerna på korten. Och det räcker inte med att beundra själva spelet. Även kartongen måste plockas isär i minsta beståndsdel och undersökas och wow-as. Mer än så hinner man inte på en dag. Min taxi anlände, en kvart för tidigt. Den här killen är jättetrevlig men det här är extra kvällsjobb han förmodligen inte gärna vill ha, så han kommer lite tidigare för var dag i hopp om att få kvällsledigt snart. Det är ialla fall vad jag tror.... :)... Föreståndaren kom in och tyckte att jag genast skulle åka, eftersom taxin väntar, men nejdå, så bråttom har jag inte. Han får vänta en kvart. Han fick dock vänta en stund medan jag pratade klart och lekte med barnen och sen gjorde Parbati och jag sällskap till taxin. Hon åker med mig på kvällarna, självklart, istället för att gå hem i mörkret på de livsfarliga vägarna. En god tomatsoppa på guesthousets uteservering fick avrunda den här dagen. Nej förresten - KärasteBästaMannen ringde också. Ett långt och dyrt samtal till min lånade nepaltelefon. Men det är jag förmodligen värd, eller hur!?... *hjärtahjärtahjärtahjärta*