* Dag 6 - Återkomsten
Den här dagen började jag liksom om på ruta ett. På något sätt. Trots mina försök till uttjatningsmetoden kunde de inte fixa ett rum till mig på Shechen Guesthouse. Det var obönhörligen fullt. Så jag fick lov att återkomma till Porong Monastery. Lite motvilligt. Men jag får skylla mig själv. Eftersom jag inte hade någon lust att gå runt och leta guesthouses i omgivningarna gjorde jag det enkelt för mig och ringde chefsmunken på Porong och självklart hade de rum. Som sagt. Här står det tomt. Så vid lunchtid lämnade jag de här vackra omgivningarna. Och taxin landade här. Inte lika aptitliga omgivningar men det kan de ju inte hjälpa. Men jag trivdes himla bra i den relativt svala trädgården på Shechen. Åh! Man har bytt ut cementsäcken till bro mot en sten! Pojkmunkarna är glada och busiga som vanligt. Chefsmunken mötte mig ute på gården och såg till att någon bar upp min resväska. Jag blev tilldelad samma rum jag lämnade för ganska precis sex månader sedan, och tamejsjutton om det inte är i exakt samma skick som då också. Ett par av sängbenen står fortfarande i de plastpåsar jag satte dit för att undvika lössen, lampdekorationerna sitter kvar, dörrnyckeln är fortfarande pimpad samt sitter toalocket löst! Man har inte fixat det. Sex månader till trots. Och när jag säger "sitter löst" menar jag LÖST! Sitter jag på toa och sträcker mig efter papper ramlar jag av om jag inte är uppmärksam. Tjoo! Och det luktar mögel. Nåt in i bomben. Det smakar mögel i hela kroppen snart. Allt möglar i det här landet i anknytning till regnperioden, det förstår jag. Men här stinker det. Det är för sent att byta rum nu så jag ska sova här inatt men imorgon måste jag få ett annat rum. Efter några timmar här inne har jag fått röda utslag på armen. Och ändå har jag fönstret öppet. Snart måste jag stänga, det finns inget galler här och vem som helst kan bara lyfta över benet och kliva in, så lågt ligger det. Jag träffade cleaningladyn när jag kom. Hon som tyckte det var så spännande att lära sig städa. Hon minns nog alla kläder och matvaror hon fick när jag åkte härifrån förra gången, för hon hjälpte med glädje mig att leta vattenkokaren i köket. Sen var det bara att promenera till snabbköket och köpa kaffe till frukosten imorgon, några kex samt nudlar och TOAPAPPER. Det finns nämligen aldrig på det här hotellet. Väldigt sällan i alla fall. När jag kom tillbaka efter shoppingen tog jag en liten fika och sen måste jag ge mig iväg igen. Har stämt träff med lilla Nymy klockan två vid Boudhanaths maingate, och jag behöver lunch i magen före. Det här är liksom knytpunkten i Tinshuli, samlingsplatsen i den lilla byn. Tinshuli Chowk. Betyder vägskäl/korsning. Hörde storyn om det här stället i vintras men har faktiskt glömt det mesta. Är ett litet heligt ställe med bönehjul. Julius berättade något om att när man byggde vägen så fick arbetarna mat här. Mitt i chowket finns taxistationen. Detta är säkraste stället att hitta en bil om man behöver en i Tinshuli. Nackdelen är att samtliga taxigrabbar kommer springande och vill hjälpa sin kollega "förhandla" med turisten. Det är ganska kul faktiskt. Så viker man till vänster i vägskälet och kommer strax till Tinshulibacken ner till Boudha. Jag skrattade högt när jag såg min gamla kompis. Kon! Minns ni? Hon bor här inne på gården och promenerar ut och in genom den här porten när hon vill ha lite förströelse. Leka med getterna på gatan eller så. Nyaste given i backen. Jag såg två nyöppnade ställen, två barer. Aningen malplacerade med bardisk och hela alkoholarsenalen uppradad. Stämmer liksom dåligt med gatubilden i övrigt. De här grabbarna ville väldigt gärna att jag skulle komma in och göra dem sällskap, men jag får ta After Worken en annan dag. Kom så ner till Garden Kitchen, favvostället, och beställde in tomatosoup, plain naan samt mineralwater. Tomatsoppa, nybakt frasigt bröd och en flaska mineralvatten. Allt till den facila summan av 225 NPr. Cirka 19 spänn. Och det är inte bara det att det är rent och snyggt, bra service och gott käk här. Nej se bara på tvättstället utanför toan. Dekorerat med blommor, det finns tvål och hoprullade små doftande handdukar att torka händerna med. Samt en korg att slänga dem i när man är klar. Här kan man också köpa souvenirer och hantverk. De här handgjorda pappersarken är verkligen tjusiga. Kostar nästan gratis. Medan jag satt där började det att REGNA! Vad är detta? Regnperioden är ju slut har man sagt mig. Hmm. Jag gick i alla fall iväg och tog mig runt stupan ett varv. Det är noga det där. Man måste gå udda varv. Gärna tre, men annars ett, fem eller sju och så vidare. Det är härligt att gå där och nynna till den vackra musiken, se på människorna och tingeltanglet och snurra på bönehjulen. Så kom då Nymy och hon hade gått två varv runt stupan så vi gjorde ett gemensamt. Jag berättade inte för henne att jag redan gått ett varv. Då har det blivit två varv för mig och jag har fått göra ytterligare ett och hon har väl antagligen väntat på mig vid maingaten. Nej nån måtta får det vara. Jag hade nämnt för henne att jag vill handla med mig lite vackra saker hem till Sverige, samt ett par snygga skor och några privata grejor. Hon ville väldigt gärna hjälpa mig så vi tog bussen till stora köpcentret i Boudha, Bath Bahini. Där hittade jag precis vad jag ville ha *lycka* och så tog vi en kort promenad till Nymys släkting som har sitt lilla företag inhyst i ett hus i närheten. Här är hon. En mycket trevlig kvinna. Gör vackra saker med hjälp av sina tre anställda. Två av arbetarna jobbar utan lön. De kommer från samma by så för att hjälpa dem låter släktingen dem arbeta mot att hon håller dem med kost och logi i sitt eget hem. Den tredje kvinnan är anställd och har en månadslön på cirka 4000 Npr, det vill säga ungefär 375 kronor. De tillverkar vackra saker i filt, allt från små tofflor och hårsnoddar till hattar väskor och mattor. Jag beställde en del varor av dem. Och ni som ska till Nepal vid något tillfälle och vill handla lokalproducerat HÖR AV ER så får ni adressen! Inget Made in India. Garanterat nepalgjort och välgjort. Och du gör en humanitär insats. Jag handlade för småpengar men det blev i alla fall nästan en hel månadslön för den anställda. Jag har betalat och gjort klart och i morgon kan jag hämta mina varor. Det ska bli spännande! Sen var det dags för Namgilbussen. Det hade slutat regna och det var ju skönt det. När jag kom ut hade flickorna redan börjat läsa sina läxor. Jag kan i alla fall vara dem behjälplig med engelskaläxan. Ibland. De små, Renoka, Aliza och Pema, tycker det är mycket roligare att leka handklapplekar med Mam, så jag får vara lite barsk och säga till dem att göra studierna först så leker vi sen. De är alla så goa och kärleksfulla. Jag upplever minstingen, Renoka, som den mest kontaktsökande. Hon och Aliza kommer och kramar om mig bakifrån och viskar i mitt öra. Jag får pussar på kinden och de smeker mitt hår. Renoka borrar in huvudet i min kropp samtidigt som hon håller om mig och sen ser hon upp och ler och springer iväg igen. *åhdeärsåsötahurskajagkunnalämnademiövermorgon* När alla var klara med läxorna pratade vi lite. Jag frågade stora Alisha om de borstar tänderna ordentligt och hon berättade stolt att Yes Mam, morning and evening. Kan du ta fram era tandborstar så vi kan titta på dem? Oh Mam we have just changed them. De har bytt sina tandborstar för ett par veckor sen. Glädjande. När jag kom hit i vintras var det i stort sett bara skaften kvar på deras borstar, och alla tyckte det var onödigt att byta ut dem, de fungerade ju. Jag fick nästan ta dem med våld och se till att de brändes, så ingen vuxen tog reda på dem och smög ner dem igen. Nu fick de i alla fall en varsin ny tandborste plus en liten tub tandkräm var, som min fina tandhygienist Lena hos Tandläkare Staffan Sjöö skänkt *REKLAMREKLAMREKLAMREKLAMREKLAM*. Hon, den fina, hade även stoppat ner en varsin pennvässare till dem. Med djurbilder på. *omtänksamt* För att inte föreståndaren genast skulle ta hand om dyrbarheterna sa jag till flickorna att de skulle gå upp och lägga sakerna i sin egen plåtlåda, så de kan ta fram dem när de behövs. De var jättelyckliga över att få en varsin tandkrämstub OCH pennvässare och gick gladeligen upp och lade undan dem. Jag passade på att ta ett (vänligt) samtal med föreståndaren om inlåsta leksaker och presenter och att vi svenskar betalar mycket pengar varje år och köper saker för att barnen ska få bra leksaker, inte sitta och leka med trådar och gamla etiketter de hittar på golvet. Och har man 58 hopprep så ta fram tre stycken åtminstone då, så 13 ungar slipper slåss om ETT. Svenskarna blir ledsna när de hör sånt här. Vi vill att de är ute och rör på sig och leker åtminstone på lördagar när de är lediga, inte sitter i timmar och väntar på att få låna ett hopprep. Och i vanlig ordning förstår han ingenting. Åh nej Mam, då har du missförstått. Så är det inte alls. Mmmm.. Visst... Jag har vatt här i 90 dagar. Levt med dem. Och nu i ytterligare sex. Jag har ögon att se med och öron att höra med. Jag ser när barnen blir ledsna även om de är lojala och sällan berättar varför. Jag förstår en del nepali även om jag inte kan prata själv. Min förhoppning är att han snart äntligen börjar tänka till. Annars får han väl bytas ut. Det är barnens bästa vi jobbar för. Tolv stycken självgående, tänkande varelser vill vi ha. Och så började det igen. Regnet. Det fullkomligt vräkte ner. Och jag erkänner - det är mitt fel! Detta var första dagen jag inte hade regnrocken med i väskan, det är klart det regnar då. Förlåt Kathmandu! Vi avslutade dagen med ballongparty. Fina vännen och kollegan Anneli i Sverige har skickat med en stor förpackning ballonger. *lyckalyckalycka*. Här ÄLSKAR vi ballonger. Fina Bina med sina ballonger. Taxikillen kom ännu tidigare. Men idag var han förlåten, förmodligen var han orolig för vägen i regnet. Så jag gick ut omgående och vi var hemma i Tinshuli redan vid kvart i åtta. När jag kom hem blev jag riktigt orolig. Den instängda kompakta mögellukten slog emot mig när jag öppnade rumsdörren. Inne i badrummet kan jag inte ens andas, så tjock är luften. Jag öppnade fönster och dörrar för kackerlackor och allsköns bråte. Det MÅSTE vädras så länge som möjligt. Men så fort jag stänger fönstret igen så har jag mögelstanken i mun och hals och överallt. Det är för sent och mörkt att leta ett annat rum nu så jag får sova här och hoppas jag inte mår alltför eländigt imorgon bitti. Så får jag leta mig ett nytt rum då. Det har trots allt varit en mycket bra dag. I Kathmandu. Godnatt världen!