* Dag 8 - Kväll
Så har då sista dagen förflutit. Ja eller egentligen näst sista, men sista HELA dagen. Sista kvällen med tjejerna. På minst ett halvår åtminstone. Jag vaknade tidigt. Tänkte jag skulle hinna med mycket på internet innan det var dags att köra igång dagen. Men – no net today. Det visade sig vara nåt fel från nån huvudserver nånstans. Man hade inget internet på klosterkontoret heller. Så, bara gilla läget. Man BEHÖVER inte vara ute på nätet varje dag. Men… :) Jag fixade mig lite kaffe och satte mig i sängen. Mysfaktor hög. Bara nätet som saknades. Det är så vidunderligt skönt att kunna ha fönstret öppet. Få bort fukten och det unkna. Men jag fick stänga det i natt när hundarna drog igång sin kakafoni. Det blev liiiite för mycket ljud där. Annars sover jag så gott till alla ljud här. Det är motorer och människor, hundar och böneramsor. *snarksnarksnark* Tidigt på morgonen är det väckning för pojkmunkarna. Jag kan inte deras rutiner, men det är i alla fall nån morgonsamling och böner och lurblåsning. Och sen städdags. Alla trappor och hela gårdsplanen sopas. Det är samma här på guesthouset. Trappor och golv i korridorer torkas av cleaningladyn varje dag. Även om det är bara jag som bor här. Sen gnussar hon lite på nåt fönster och pysslar på lite. Det ska liksom se fint ut på ytan. Städningen inne på rummen däremot fixar hon inte. I ”städade” rum är papperskorgarna ofta fyllda med skräp och onämnbara föremål. I mitt nya rum luktade det bajs i badrummet och the garbage can stod halvfull med vatten och toapapper. Bläää. Men den åkte ut illa kvickt. Klockan tio på morgonen den här sista blev jag hämtad av taxi. Jag förbeställde kvällen innan. Färden bar av mot Thamel för den sista shoppingen. Det är märkligt med taxipriser. Till Thamel, turiststaden, åker man för 400 Npr. Det är jättelångt, trafiken och köerna är för jäkliga. Vägarna är bitvis obefintliga, och har man otur kan det ta upp emot en hel timme att ta sig dit. Sen ska chauffören därifrån också. Ska jag däremot till flickhemmet i Uttar Bahini vill de ha 500 och 600 NPr. För dit tycker taxikillarna det är långt att köra. Mycket trafik kan det vara, men inga köer och betydligt mer ”lättkört”. Men det är tydligen så att ska man ut på bondvischan så är det besvärligare. Jag betalar aldrig mer än 300 NPr, åker jag med nån nepales kostar det inte mer än 200 NPr. Däremot vet jag sen förut att de har tuffa villkor de här killarna. Det gäller att tjäna ihop till sin gasolin annars får man betala den själv. Och jag har pratat med några av chaufförerna jag åkt med den här veckan och samtliga säger att de får lämna in bilen för reparation varje månad. Allt skakar sönder. Och det är dyrt. Jag är en tuff förhandlare när det gäller priset, men sen får de ytterligare 100 NPr i dricks när jag kliver ur bilen. De blir glada, det kan jag lova. Vägarna var dåliga i vintras. Stora mainroaden/huvudgatan är i sämre skick än vilken skogsväg som helst därhemma. Ändå är det värre än värst nu efter skyfallen i somras. Man lagar de största hålen med vad som helst, många gånger har man fyllt dem med tegelstenar. I Thamel fick jag tag på ungefär vad jag tänkt mig. Ett gäng fina mössor och halvvantar samt sjalar av olika slag. Innan jag tog en taxi därifrån lunchade jag på ett ställe Marie från Sverige introducerat mig på. De serverar bara vegmat och denna gång beställde jag en vidunderligt god blomkålspaj. Mycket fräscha fina grönsaker låg på tallriken. Jag brukar aldrig äta dem eftersom jag vill ha min mage i gott skick, men jag chansade den här gången. Marie har berättat för mig att hon och hennes man ofta ätit här och att de är tydligen noga med sköljning och vatten och så vidare. Det var i alla fall supergott!! Väl tillbaka till klostret och mitt guesthouse gick jag till chefsmunken för att betala notan. Men den vill han ha betald imorgon. Jaha, okey. Istället fick jag privat guidning av nyheter på klostret. Man har gjort en datasal. Köpt in ett gäng datorer och har lektioner för munksen. Småpojkarna får inte gå ut på internet, nej det är datakunskap och hur allt fungerar. Kul tycker jag! Dataläraren visar datorer och filmprojektorn i taket. Man håller också på att bygga ett nytt hus. När det är färdigställt kommer man att kunna ta emot fler munkar. Man vet ännu inte om det blir bara vuxna män eller även pojkar. Huset är i fyra våningar plus takterass, som brukligt är här i landet. Det är ett flertal små rum för munksen, badrum, kök, matsal, några lektionssaler samt en möteslokal. Våning fyra är vikt för The Staff med ett mindre kök och så vidare. Här är munksens nya matrum. Man håller också på att bygga en ny mur runt klostret. Man beräknas vara klara i början av december och jag kan bara säga Lycka Till och hoppas allt går bra med verksamheten! Tiden går fort när man har roligt och snart var det dags att börja bege mig mot flickhemmet. Dock hade jag en dryg timme att fördriva så jag gick ner till Boudhanath och loggade in mig på ett internetcafé. Puuh - abstinensen kan åtgärdas..!.. :) Och klockan fyra hade jag stämt träff med en förtjusande kvinna vid namn Chandu. Hon är nepalesisk företagare, driver sin egen Montessoriskola i Tinshulibacken. Dessutom är hon styrelseledamot för Child Help and Care Center, den nepalisiska organisation som styr verksamheten i flickhemmet. Härliga Chandu med sin niece. Chandu är en modern kvinna. Hennes far är från Australien och hon har varit en hel del utomlands. Att resonera med henne är roligt, hon har åsikter och är mycket behaglig. Jag tror hon är jättebra för den här organisationen, eftersom hon har lite andra influenser än nepalesen i gemen. Efter den trevliga thestunden var det dags att åka ut till kidsen. Jag tyckte det var för sent att tjafsa med bussar så jag tog helt sonika en taxi. Det är ju sista kvällen och jag vill vara med dem så lång tid som möjligt, inte sitta på nån Namgilbuss. De hade redan börjat med sin läxläsning när jag anlände. Dikki. Eller möjligen Bino. Jag har väldigt svårt att skilja på de två flickorna om de bytt kläder sedan dagen före. De ser ut som enäggstvillingar tycker jag. Pyttisarna Pema och Aliza ritar istället. Bergen i Himalaya och en sol. Ibland ett hus nedanför. "Sweet Home" som vissa av dem kallar barnhemmet. Salouni vässar pennan för fulla muggar. Karma tar det lite lugnt till att börja med.... :) Bino. Eller Dikki. Som sagt.... Renuka var flitig till att börja med. Och förevisade stolt den nya pennvässaren med djur på. Men när jag tittade dit en stund senare sov hon djupt. Över läxböckerna. Hon är ju bara fem år och sååååå duktig. *hjärtahjärtahjärta* Jag beundrar verkligen de här ungarna. De pluggar från morgon till kväll. Sex dagar i veckan. Även på sin lediga lördag studerar de ett par timmar. Inte undra på att de blir trötta ibland och strejkar. Rita Här ytterligare en tjej som inte hade nån vidare lust att plugga ikväll. Och i köket passade personalen på att ta siesta medan barnen var sysselsatta med läxläsandet. Sunitha Julius Kendhup, den alltid leende kökskillen. Vi hann med att busa lite på övervåningen också. Och ta foton SÅÅÅKLART. Mam photo miii pliiiis!! Binita och Karma sittande Dikki och Bina Bina Pema och Salouni Värsta coola brudarna - jag och Karma Aliza och Rita Bus i leksakshyllan Binita och Manitha Binita och Renuka Binita Karma och Aliza sittande Dikki Jag och Karma Halv åtta kom min taxikillen. Som vanligt. Kan man väl säga. Under dagen har Karma ringt mig. Mannen som är ordförande i den nepalesiska organisationen, samt den som brukar ordna transport till och från flygplatsen och så vidare när vi anländer Nepal. Han och hans fru Nirmala ville bjuda mig på avskedsmiddag. Så himla trevligt! Det är klart jag tackade ja. Så taxikillen fick skjutsa mig till deras lägenhet i Boudha istället för upp till klostret. Väl där blev jag bjuden på lövtunt friterat bröd och ett glas cocacola. Karma skulle åka till flygplatsen för att hämta svenska Henrik så Nirmala serverade mig middagen - ris och linssoppa - Dal Bath. Delikat som vanligt. Nirmala är - med all rätt - stolt över sitt vackra hem. Hon blev ledsen när hon hörde att jag varit "bostadslös" några dagar. Har hon vetat det har hon erbjudit mig att sova i deras gästrum. Och hon verkade mena det uppriktigt. Hon är väldigt rar, Nirmala. Och rolig att prata med. Karma och Nirmalas söta dotter Anuschka. Nirmalas 15-åriga släkting bor tillfälligtvis hos dem. Flickan fick ett erbjudande om att bo där kostnadsfritt medan hon studerar i Kathmandu. Dock har hon inte bestämt sig ännu, om hon stannar i stan eller åker hem till sin bergsby. Ja, sen vi ätit och pratat kom Karma tillbaka med taxikillen och svenska Henrik. Även de käkade middag och sedan blev svensken och jag skjutsade till klostrets guesthouse. Klockan hade hunnit bli över tio och vi var tvungna att väcka upp köksmunken för att låsa upp åt oss. Gottseidenk - internätet har hittat hem och jag kunde skypa med BästaMannen innan jag somnade gott efter en lång och händelserik dag. Imorgon åker jag hem!