Distraktion

Det var längesedan jag skrev här nu, allra helst hade jag velat komma med en positiv uppdatering, att jag äntligen har hittat rätt verktyg för att ta mig ur min nedstämdhet och ångest, att jag kunde skriva att jag nu äntligen hittat rätt spår att följa, att jag är på väg mot rätt berg att bestiga. Det tog många år innan jag fick insikter om livet, om varför saker blivit som dom blivit och att jag var en av dom som led av psykisk ohälsa. "Min nedstämdhet är väl inte så illa att den platsar in där? Nej, det tror jag inte", idag vet jag, det är inte normalt att må så dåligt att man vill dö när man blir ensam med sina tankar, såfort man blir ensam utan någon distraktion. Det är inte normalt att hata sig själv såpass mycket att man slår sig själv på armar och ben, det är inte heller normalt att bli så arg och ledsen över att man föddes att man gråtskriker tills man somnar av utmattning. Jag är tydligen en av dom. En av dom som varenda dag försöker hitta någonting som får en att distraheras från sina mörka tankar som annars dränerar en fullständigt. Jag försöker att verka "normal" och att anpassa mig ganska bra efter andra. Inte ens personer i min närmsta närhet vet hur dåligt jag mår, jag har aldrig velat göra väsen av mig, tanken känns skamlig, att verka vilja ha uppmärksamhet. Det handlar inte om det, vissa människor får utlopp för sina känslor genom att måla, vara ute i naturen, prata med någon dom litar på. Jag har alltid uttryckt mig bäst i skrift, det är det som känns naturligt och det som gett mig utlopp för mina känslor. På något sätt har människan en överlevnadsinstink, man står ut med så sjukt mycket innan hoppet försvinner helt, på något mirakulöst sätt har man överlevt, även fast jag mår dåligt precis varenda dag. Det handlar bara om distraktion för mig. En bra dag med någon som får mig att le genuint kan hålla mörkret borta i några timmar, timmar som är viktiga för mig, som många gånger varit absolut livsviktiga. Det är tungt att andas men jag andas lite genom bloggen nu. Det behövde jag.