Psykisk ohälsa

Det är svårt ibland, svårt att veta vad man ska säga, svårt att veta hur man ska ta hjälp av andra. Jag har i så många år gått och burit på mina känslor, det har inte funnits något annat hos mig. Inre smärta har jag fått lära mig att inte prata om, dom få gånger som jag försökte blev jag avvisad, vilket sen började visa sig i mitt beteende. Jag mådde så otroligt dåligt och behövde få ut min smärta på något sätt. När jag förstod att munnen förväntades vara stängd oavsett känslor så började jag skära mig. Jag var 13 år första gången. Att skära mig gjorde att jag fick en tillfredsställelse, för lika väl som andra människor gjort mig illa så hade jag börjat hata mig själv. Det fanns aldrig någon som stod upp och sa att jag var bra som jag var, det var ingen som tog min hemsituation på allvar så att sitta på mitt rum, gråtandes med ett rakblad mot armen var befriande för det lämnade mig bortdomnad, smärtan övergick till något annat för en stund. Att alltid få höra att man inte duger lämnade inget annat kvar hos mig, än känslan av värdelöshet, för hur ska du kunna känna den spralliga, varma och busiga lyckan som du brukade göra när du var liten om du gång på gång bara fått höra vad som varit fel på dig och att dina egna känslor tystas. Jag började anpassa mig, jag grät bara när ingen såg. När jag idag ser tillbaka och minns alla gånger vi varit hos mina farföräldrar så är mitt tydligaste minne alla gånger jag sprang in på toaletten och grät, tyst tyst mot handduken. Jag slog på mig själv på armar och ben, innan jag kollade mig i spegeln, torkade mina tårar, snorade och gick ut när ögonen slutat vara lika röda och svullna, inga frågor och ingen som undrade. Det är så många människor som har sett och måste ha känt att något varit fel, ändå var det aldrig någon som frågade "hur mår du Emma?" eller tog mig därifrån.  Idag ska jag vara vuxen och folk säger till mig "du kan inte förändra det som har hänt, du måste blicka framåt nu och glömma det som varit" och jag förstår att folk säger så. Självklart vill man blicka framåt, mot något annat, men jag är lämnad sårad på riktigt, traumatiserad. Såna händelser som är så allvarliga fastnar hos en och påverkar en mer än många förstår. Idag lider jag av social ångest som begränsar mig i vardagen och får mig att inte göra saker som jag vill. Idag har jag låg självkänsla, vilket innebär att jag dygnets alla timmar hatar mig själv, att jag per automatik oavsett vad i vardagen som sker, inte tror på mig mig själv, inte tror på min förmåga att klara av saker, inte tror att jag är värd mer än smutsen under andras skor, inte är värd att säga mina åsikter och inte heller värd att ha en. Att jag inte är värd att älskas, att allt jag säger är fel och pinsamt och jag är otroligt osäker. Jag har ständig oro närvarande och gråter flera dagar i veckan. Jag vet att jag mår dåligt när jag är ensam mer än några timmar så jag har för vana att alltid umgås med någon, för utan gemenskapen och distraktionerna så är jag en liten skrumpen sten. Sten för att jag än är kvar här, sten för att jag alltid kämpat oavsett trauman. Även om du inte kan påverka det förflutna så kan du inte "bara" blicka framåt. Jag försöker, det är inte så att jag ligger platt och tycker synd om mig själv jämt. Jag har ett hem, ett jobb och katt, men många gånger känns livet alldeles för svårt att leva, ofta. Jag brukar ha svårt att prata om hur jag mår och hur pass illa det känns ibland, men här på min blogg vill jag känna att jag kan vara ärlig. Här vill jag kunna erkänna att jag ofta vill dö. Jag har inte velat ta dom orden i min mun tidigare, av respekt och anpassning och för att inte göra folk i min närhet ledsna, men.. ibland mår jag så dåligt att jag vill dö, som precis just nu, åtminstone känns det lite skönt att få skriva här.