Monstret i familjen

Jag har i ungefär 2 veckor känt att jag har velat skriva av mig, jag har inte tänkt mer än så, bara att det har kliat i mina fingrar.. kanske inte bara i dom, det har kliat i bröstet. Hur mycket jag än vet att jag nästan alltid har ångest så har jag lärt mig mer hur man hanterar det, jag har en egen lägenhet, ett eget liv, jag har två djur att ha ansvar över. Jag lever, jag gör faktiskt det. Jag har i så många år trott att jag inte skulle bli äldre än 17, det skulle jag inte klara av, otänkbart. Ändå är jag här, jag har tagit mig någonstans trots psykisk och fysisk misshandel, trots sexuellt utnyttjande och med en dysfunktionell familj som aldrig har pratat om känslor, så har jag på något sätt lärt mig hantera alla känslor det medgivit som ett brev på posten. Jag har inte kunnat se att jag har klarat mig utan alltid bara fokuserat på mina hinder, inte vad jag kan. Tvivlat på mig själv till den grad att jag avbrutit mina skratt för att ge efter för demoner, mina inre onda djur, som tycker att allt jag säger,tänker och är är lika med sån jävla bullshit. Skrattat åt mig när jag har skrattat och sagt " tänk efter Emma, tappa inte fästet om hur jävla värdelös du är och börja inbilla dig något annat, det kommer du aldrig komma ifrån" Ord har ekat inombords, "Du kommer bli så jävla mobbad när du börjar högstadiet för du är fet" ord som dessa var vardagsmat från honom. Jag minns så väl skrattet som hördes när jag fick kastat på mig att det faktiskt var JAG som har blivit sexuellt utnyttjad. Hur fan kunde jag? ännu ett bevis på hur jävla äcklig jag var. Det värsta i allt det här är att jag alltid har trott på det här, att jag inte varit mer värd än smutsen under mina skor. Hur jag gång på gång har ropat efter hjälp men ingen har lyssnat, ingen har funnits där för att se mig, hjälpa mig bort, Det har alltid bara varit mitt fel. Mitt fel att jag blivit slagen, för jag förtjänade det, mitt fel som somnade mitt i en film som vi så mysigt skulle sitta och titta på, varför somnade jag? självklart skulle jag bli slagen på grund av det.. Av monstret. För det är så jag ser honom nu. Han är ett monster, som att han kom till denna jord enbart för att förödmjuka mig, trycka ner mig så hårt att jag inte skulle veta vem jag var. Ingen annan såg vad som pågick innanför 4 väggar, eller kanske ville se? Hur kan ett litet barn få stå ut med så mycket, av sitt egna kött och blod. Dom säger att blod är starkare än vatten. Hur jag än försöker tänka på det så känns det inte rimligt. Vatten är så mycket tjockare för mitt blod kan man inte lita på. Du kan bli slagen dagligen, skrika och gråta men ingen gör något. Du kan komma hem till hyperventilerande föräldrar som ligger på golvet i fosterställning, det enda som kommer sägas är bara "gå och lägg dig Emma" , Du får aldrig någon förklaring, aldrig någon som frågar hur du mår, aldrig någon som tröstar dig när du gråter, Du kan i desperat rop på hjälp gråtande slänga i dig en näve tabletter för att slippa känna, det kommer ändå bara komma någon som frågar vad det var för tabletter efter en halvtimme, när du sen svarar värktabletter så andas man ut, då var allt lugnt. Ingen följdfråga, inga bekymmer. Jag har tänkt att det är någon annan, att det inte var jag som växte upp såhär dysfunktionellt, att det bara händer "dom andra", för det var väl såhär man skulle leva? det var ju det enda jag visste. Jag önskade att någon hade räddat mig för jag tycker att kampen om min egna räddning är fruktansvärt jobbig för det mesta.. det är jobbigt att försöka läka, att anpassa sig och bygga upp sig själv, speciellt själv, ensam med dom resterna för psyket som barndomen gav. Jag har folk som betyder runt mig, men jag känner inget naturligt band, som att jag vet att jag närsomhelst kan bli lämnad, sviken och illa omtyckt, att känslor som uttrycks för mig inte är genuina, Därför har jag varit så bra på att anpassa mig, alltid anpassa mig efter andra människor så allt gått så smärtfritt som möjligt för alla andra.. Jag måste göra den här resan mot psykiskt välmående själv, ingen annan kan läka mina sår, en del av den läkningen är det här, att få skriva, vad som än kommer upp i min hjärna, få gråta lite, skriva och gråta lite till. Jag är inte besegrad av varken demoner eller monster, inte så länge jag fortfarande andas, och det gör jag än. 2 Maj 2019.