Farfar.

Det är lustigt hur när döden knackar på.. om än förväntad.. att det öppnar upp nya perspektiv, att den får en att fundera på om man har gjort rätt, om man bör ha besökt oftare.. allt sånt. När folk berättar om sina nära och kära som har gått bort så är man på något sätt van att höra just det, men när man står där på jobbet och precis har börjat sippa på sitt morgonkaffe så blir det så absurt med ett samtal om just det, att farfar precis gått bort. Det går liksom inte att ta på. Från att vänta på postnords leverans med paket på jobbet som varje vardag till att en minut senare gå runt i cirklar, gråtandes och väntandes på bussen.. bussen till Motala.. bussen till Farfar.. eller vad som skulle vara farfar, men som nu bara var ett skal av honom. Att kliva in på det korttidsboende där han hade befunnit sig några veckor, inte för att hälsa på honom utan för att sitta där och titta på honom. Jag, pappa och farmor på varsin stol.. stundom gråtandes, stundom bara tysta. Att gå fram och prata med ett skal som precis har hunnit kallna, farfar. Man vet om att gamla går vidare, det ska vi ju alla göra men ändå så är man inte beredd. Han har ju alltid funnits på samma ställe. Även om jag sällan var där av olika anledningar och har min egna sorg från min uppväxt så skulle ju han alltid finnas i det där stora gula huset med farmor. Åka runt i sin bil, hjälpa farmor och fixa och dona. Nu är det bara farmor kvar och igår satt vi tills mörkret föll på och planerade inför begravning. Vad ville farfar? Vad ville vi? Stora frågor som vi bara var tvungna att ta tag i. 90 år hann han precis bli, det är inte illa. Övertygad att vi någongång ses igen. Tids nog.  Vila i frid Farfar ♡