Tom men full av känslor

Det har ekat tomt här ett tag, jag har trott att jag har varit på rätt väg i några månader nu, rätt väg mot stabillitet ,tillit och kärlek med en person som har varit hela min värld så länge, som har fått mig att tänka mindre på min ångest, fått mig tänka mer på framtid, bilda familj och känna kärlek. Jag vet att kärlek gör en blind men jag hade inte upplevt det på så länge. Nu trodde jag att det var rätt, för visst måste det väl vara det om man kan vara så bekväm med en annan människa och älska någon så mycket? Jag blundande för dom små tecknen, var naiv och höll fast, så hårt, så hårt. När jag tog upp saker så vände han ofta problemet till mig. Det var: ”varför tar du upp det här igen,  vill du bara få mig att må dåligt?” Eller ”du snackar käbbel” eller ”nu tar du upp saker som hände för flera månader sedan” jag hoppades och väntade på att han skulle säga ” det var aldrig meningen att såra dig, jag kommer aldrig göra om det och jag älskar dig så mycket” men det kom aldrig, han menade på att jag borde se på hans handlingar hur mycket jag betyder för honom. Det var just det.. handlingarna. Jag gick sönder.  Idag ligger jag här med ångest upp över öronen, med en känsla som jag har känt många gånger förr. En känsla av att aldrig någonsin kunna bli lycklig, aldrig någonsin få den där tilliten och kärleken som jag behöver. För vem skulle stå ut med mig om inte ens jag själv kan göra det? Jag vet att det sägs att man ska vara någorlunda hel för att kunna älska på riktigt, att man aldrig kan belasta någon annan när man själv är trasig. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag var en vilsen fågel redan när vi började prata, att jag kommer ha ett större behov av kärlek och närhet än vad andra kanske har just pga att jag aldrig har känt det. Alltid har känt mig i vägen och som att mina känslor och handlingar inte betyder något. Jag var tydlig med att ”jag vet om att det inte är rättvist att lägga min ångest på dig men om det här ska fungera och jag ska kunna ha ett förhållande så kommer du ändå behöva ge mig mer”  Efter mitt förra förhållande med en man som blev min trygghet och mitt stöd i livet tog slut så sa jag att jag aldrig kommer kunna gå in i ett förhållande, jag kommer vara barnlös och jag kommer alltid må dåligt men denna gång hoppades jag så himla mycket. Man var som i en bubbla tillsammans och det kändes som han och jag mot världen. Han skötte mycket hemma och jag var evigt tacksam för det, hjälpte mig massor. Ju ängre tiden gick så kändes saker fel, han gjorde saker som slet sönder mitt hjärta, som fick min svartsjuka att blossa upp, dom som har upplevt det vet att det känns som att man inte kan andas längre, som att något sitter ivägen, som att man blir yr och mår illa samtidigt och det slet sönder mig. Jag fortsatte vara i förhållandet men gick sönder mer och mer, mina tankar kunde inte släppa att han en dag skulle kunna byta ut mig, hur lätt som helst. Att han kanske redan försökte, kanske hela tiden?.. men det var ju så himla mysigt när allt var bra. Det var ju inte alltid dåligt.. Ellerhur? Lite till kan jag väl stå ut? Du vet ju inte om han faktiskt kommer lämna dig för någon annan. Alla dessa tankar.Nu ligger jag här, gråter så mycket att det inte känns som att jag har vätska kvar. Jag känner mig tom, ensam, ledsen, sårad och en stor del av mig vill springa till honom, krama om honom och säga att vi fixar det här.. men hur kommer jag då må imorgon? Hur kommer jag må nästa vecka? Hur kommer jag kunna komma över alla orostankar och känslan av att vara sårad. Jag vet att alla avslut gör ont, för alla. Det är bara det att jag går tillbaka till att må dåligt, mitt vanliga dåligt. Det vanliga dåligt som jag kämpar med varje dag, att inte vilja dö för mycket,  att inte låta sorgen och tankarna få bestämma om jag ska leva eller dö. Jag försöker klara det här, lite till, en dag till iallafall.