Jag med mig.

Du vet dom dagarna då man har alldeles förmycket tankar? När tankarna inte går att sortera ut så allting du tänker sätter sig och faller samman och blir en enda stor klump i magen. När du ena sekunden vet vad du vill för att en annan känna att det inte finns någon mening med det?  Jag är där nu. Ena sekunden pratar jag om att jag verkligen kan känna hoppet om framtiden för att andra sekunden försöka hantera den tunga tegelstenen mot mitt huvud, den som gör mig alldeles handlingsförlamad, den som tycker att det är bättre att jag sitter i tystnad, utan att kunna röra mig, utan att kunna påverka. Den tegelstenen är svart nu och har förföljt mig så länge att den flagnat och tappat formen, men ändå vill den inte släppa taget.  Ibland är det okej, det går att säga att det känns okej, Jag vaknar, klär på mig och allting går på rutin, jag tänker inte ens jag bara agerar. Dom stunderna är värdefulla för mig just att dom ens finns, om så en kort stund, innan jag sakta dras bakåt och tappar anteckningsblocket för att falla i marken, innan jag reser mig upp och tittar med oberörd min, tar några melankoliska steg och fullföljer det jag ska göra. När jag kommer hem lägger jag mig i sängen, tar tre långa andetag,  "Ja jag ska försöka ge dig tid, en sekund bara, måste samla mina krafter igen" . Jag försöker vara stolt över att jag har orkat med ännu en dag med mitt huvud och min tegelsten, för den har blivit min, min sten, jag hatar den samtidigt som jag älskar den, vem vore jag utan den? Bra gjort Emma, bra gjort.  Nu är det okej att vila, släcka ögonen och kanske sova en stund, för imorgon kommer samma utmaning igen. Du får aldrig sluta kämpa.