När man inte orkar.

Idag har varit en sån dag då jag inte har orkat. Inte orkat göra något som skulle kräva att man skulle vara tvungen att ta sig utanför dörren. Inte just för att det har varit skönt att vara inne utan för att det inte har funnits något val. Min kropp har inte velat ha ansträngning, inte velat ta sig upp ur sängen och klä på sig för att som för många andra ta del av luften, ljuden och ännu en ny dag med möjligheterna det innebär. Idag hade jag velat ha regn utanför mitt fönster. Lika regnigt utanför fönsterbläcket som inne i min själ. Bara det att droppande regn är mer fridfullt än regnet som finns inombords. Jag mår inte bra idag, idag hade jag inte ens orkat vara den Emma som verkar glad och skrattig i ren ansträngning för att inte bli kollad konstigt på. Det är alltför många sånna dagar nu, utan ork, utan livsglädje. Idag är jag en Emma som är otroligt tacksam för att folk står ut med henne, orkar finnas där, orkar krama om henne mellan andningsuppehållen och ångesten. Någon som inte lämnar. Det är när jag är som mest skör som jag är livrädd att bli lämnad. Jag har alltid den rädslan, Jag vågar inte lita på folk som man borde kunna. Det är allra viktigast när jag inte orkar stå på mina egna ben, när livet sätter krokben så mina redan sköra ben viker sig och gör att jag faller, i en hård duns, när jag inte längre kan låtsas att jag mår okej. Då mitt hjärta blöder och jag bara vill skrika. Ikväll klarade jag inte att följa med ut, även om en del i mig hade velat det. Just idag klarade jag inte det. Idag vann min ångest, vissa dagar får man acceptera att det är så, sålänge det fortfarande kan komma dagar då det kan kännas  lugnt i huvudet. Jag försöker att inte se det som en förlust att jag inte orkade idag och fick stanna hemma med ångest utan istället se det som en nödvändighet för att orka nästagång, kanske imorgon, kanske nästavecka.