En enkel galning från Borlänge till er tjänst

Del två."Galen kaninkokerska från Borlänge som borde spärras in på psyket". Så pratade hon om mig efter att jag hade sagt upp mig. Ändå sa jag upp mig på ett så bra sätt jag bara kunde. Vilken annan chef som helst hade lagt en varm hand på min axel och förstått. Jag förklarade varför jag kände som jag gjorde och att jag gärna jobbade kvar tills hon hittade en ersättare. Men nix, njet och nej - jag skulle ut med detsamma. Ögonaböj. Hämta mina saker, lämna nycklarna och aldrig mer återvända. Hon blev så in i helvete-förbannat-djävla sur på ren svenska. Och själv kände jag en så enorm lättnad att jag hade kunnat flyga hela vägen till kontoret i Gamla stan. Istället tog jag med mig mamsen som moraliskt stöd och passade på att åka dit riktigt "tidigt" (nu snackar vi alltså omkring 09-tiden, hon dök aldrig upp före kl. 12) för att slippa möta henne i entrén. Jag roffade åt mig en flaska rom och en flaska vitt vin som tack för mina insatser. Det dignande spritkontoret skulle inte gråta för det. Kastade en matt blick på traven av inkassobrev och varningar från Kronofogden innan jag stängde, låste och kastade in nycklarna i brevinkastet. Nu var jag fri som fågeln och fullständigt färdig med att jobba 16 timmar per dag för en slavlön och i sällskap av en så hysterisk människa man kan tänka sig.Det jag konstigt nog ändå saknar från tiden på byrån är de delar av arbetet jag utförde gratis, efter arbetstid så att säga. Hämta hennes son från dagis, följa med henne och sonen på restaurang och allmänt vara barnvakt till en fyraåring så söt att isar smälter. Jag skulle nog inte utmärka henne som "Mom of the Year" precis. Hon älskar säkert båda sina barn. Men nånting saknas helt klart på mitten ovanför axlarna. En dag ringde hon och bad mig hämta fyraåringen på dagis. Själv kunde hon inte för hon var upptagen med att frysa sina bilringar. Ja, alltså, frysa bort fettet på magen på en skönhetsklinik på Östermalm. Märk väl att jag, vid det här laget, var så van vid alla hennes kufiska behandlingar och idéer att jag knappt längre reflekterade över saken.Jag hämtade hur som helst sötnosen och tog med honom till kontoret. Han var trött och vrålhungrig. I det minimala och motbjudande kylskåpet på kontoret fanns en halvt urdrucken vinflaska, ett smörpaket som helt klart sett bättre dagar och så min matlåda på behörigt avstånd från de övriga invånarna i kylen. Han fick ta min matlåda. Korv stroganoff, med extra chili i. Minns att han rynkade på nosen åt det lite men några tuggor fick han i sig, sen satt han resten av tiden framför mammas bakteriesamling till dator och med havrekuddarna tätt omkring sina fötter. Snusprillorna alltså. Just i den stunden tyckte jag så synd om honom att jag inte klarade av att arbeta mer. Jag bestämde mig för att sluta för dagen och åka med sötnosen till kliniken på Östermalm. När hon väl var klar med fettfrysningen kände hon sig redan "fem kilo lättare" och med anledning av det kunde vi unna oss ett besök på Pressbyrån. Nu glufsade både hon och sötnosen i sig en varsin grillkorv med bröd och räksallad. Jag smuttade på en vattnig kaffe och tänkte på den just utförda fettfrysningen och stunden i detta nu: hur hon satt med en fläskig chorizo i näven från vilken räksallad och fett rann längs handleden. Så. Extremt. Oglamoröst. Det var ett oräkneligt antal gånger som jag fick lov att följa med sötnosen och hans mamma på restaurang efter jobbet. Det första hon beställde in var vitt vin och tvingade alltid mig att sympatidricka också, trots att jag sa nej flera gånger i rad. Hon hade ett sånt manipulativt sätt, omöjligt att beskriva, måste liksom upplevas. Sötnosen hade i bästa fall några serietidningar med sig att bläddra i, men varenda besök på de mörka, infista alkisbarerna i de tröttaste delarna av Södermalm slutade alltid långt efter läggdags. Sötnosen fullständigt skrek efter uppmärksamhet, bekräftelse och något vettigt att göra. Jag försökte vara honom till lags så mycket jag bara kunde, för hjärtat värkte av hennes nonchalans. Hon hinkade vin för 45 kr glaset tills jag inte längre höll räkningen och pratade med vänner, väninnor och annat löst folk i telefon tills sötnosen blev allt för oregerlig. Han borde ha varit i säng för längesen. Och jag med. Det låg helt klart en viss sorgsenhet över de här kvällarna. Ibland tittade jag på henne och kände att hon måste vara världens mest ensamma människa.När vi möttes igen på kontoret dagen efter var hon allt som oftast dagen efter-sliten. Hennes arbetsdagar började omkring 11 eller 12, medan jag försökte starta igång redan vid 07.30 för att kunna gå hem i tid. Jo, tjena. Det blev ju ändå aldrig så. Först och främst det för henne rutinmässiga toalettbesöket inklusive tandborstning. Märkligt nog minns jag faktiskt hennes tandborste särskilt tydligt, och hur den låg i elände och utsatthet på handfatet i det klaustrofobiskt lilla badrummet. En tandborste som sett sämre dagar får man leta efter. Denna borste var sannolikt en gång vit och blå under den gråaktiga beläggningen som täckte mesta delen av borstens huvud och greppyta. Borststråna skydde varann som pesten och det såg lite ut som att varje borststrå ville fly från de övriga så långt det bara kunde. Utan att lyckas. Resultatet var ett tillplattat och härjat borsthuvud (som säkert hängt med sen nittiotalet), tättbefolkat av tandtroll och Ebolavirus. Denna gnuggade hon käften med innan nästa havrekudde placerades in i sin väl uttänjda ficka till höger eller vänster ovanför den övre tandraden. Jag blev likblek varje gång jag skulle kissa och borsten låg där. Jag minns den tydligt. Konstigt, men så är det. Den satte spår.Vid sin dator jobbade hon på sitt sätt. Hon plöjde dagligen webbplatser som Hemnet och typ Blocket, eller läste nöjesbloggar om B- och C-kändisar som ingen utanför Stockholm hört talas om. Det var mer standard än undantag att hon bar jeans utan några trosor under och lika standard var det att hon satt med knappen och gylfen öppen (förmodligen funkade nog inte fettfrysningen så bra) och lät formerna hänga fritt. Sexigt kanske någon tycker, att sitta utan trosor. Inte jag. Inte med kommande upplevelse i nyktert minne. När hon så vinkade mig till sig för att kolla på en pampig våning nånstans i de rikare delarna av huvudstaden visste jag inte vad som väntade mig. Om jag bara hade vetat hade jag rustat mig med en gasmask. Eller åtminstone sån där smörja som obduktionsläkare sätter under näsan för att slippa liklukten. Det stank så in i baljan ruttet från hennes skrev att ögonen tårades. Jag tog ett andetag och behöll det i lungorna så länge jag bara kunde. Lungorna krampade. Ännu mer tårar, nu av syrebrist. Följdfrågor om vad jag tyckte om palatset avlöste varandra tills jag blev tvungen att svara. Jag svarade samtidigt som jag andades ut och på vingliga ben gick tillbaka till min trygghet, kontorsstolen ett par meter framför hennes. Resten är ett töcken.Det förvånade mig ofta att hon var som hon var. Den bild media speglar av henne där hon är uppklädd och stylad känns i det närmaste som ett fenomen. Jag såg sällan de sidorna. Den sida jag oftast valde att se var hennes snabbhet och mått av humor och kvickhet. Jag skulle nog ändå vilja kalla henne ganska streetsmart, men jag är osäker på hur och vad jag läser in i det begreppet. En gång när vi handlade på den lilla Coopbutiken vid Järntorget stod en alkis bakom oss i kassakön. Han var full som en alika, pekade på henne och sa i samtidigt dreglande; "Ööööjee, de e ju du ju föfaaaan! Jäävlar va risig du ser ut i verkligheten asså!". Hon svarade inte utan betalade och så gick vi. Det var andra gången jag tyckte lite synd om henne. Jag är i vilket fall som helst nöjd över att jag slutade där efter bara två månader. Det var aldrig riktigt rätt för mig. De ynka två månaderna i hennes våld var de längsta i livet. Men också de mest sjuka, komiska och äventyrliga. Jag ångrar däremot inte tiden en sekund även om jag tidigt visste att det inte var ett jobb för mig. Det är roligt att minnas tillbaka, tänka på de många ögonblicken som nånstans ändå bidragit till min lilla livshistoria so far. En enkel tjej från Borlänge bestämmer sig för förändring och skickar spontant iväg sitt CV till utvalda kommunikationsbyråer i Stockholm. Och bara nån dag senare ringer telefonen. Kan du komma på en intervju redan imorgon?