Tillbakablick

Ja, vad skriver man egentligen i sitt första blogginlägg på typ åtta år? ÅTTA ÅR. Vad som tidigare var att betrakta som en viktig rutin för mig har de senaste åren helt lagts på hyllan för att damma. Skrivandet har alltid varit centralt och viktigt för mig. Det har varit min källa till ventilering när för många tankar samsas i hjärnan på samma gång. För sån är jag. Jag övertänker. Analyserar. Och grubblar ibland. Då är det skönt att få ur sig tankarna i text svart på vitt och liksom avlasta hjärnkontoret som redan kämpar. Så under många år drev jag bloggen "Tiden innan 30" som ett sätt att bearbeta vardagshändelser på både gott och ont. Tänk att det skulle komma att ta åtta år för mig att starta initiativet till en uppföljare, dvs den jag skriver i nu, "Tiden efter 30". Kanske för att det inte känts rätt förrän nu. Vem vet. De senaste fyra åren har jag bott i Stockholm. Jag flyttade dit efter att mitt vikariat på ett företag i Borlänge tog slut utan chans till förlängning. Det startade väl någon form av tankekarusell hos mig. Hur bra gick det egentligen för mig i Borlänge? Varför envisades jag med att bo kvar när livet egentligen mest passerade förbi utan att jag varken utvecklades personligen eller yrkesmässigt. Vid 28 års ålder var jag sannolikt den siste i Borlänge att vara utan vare sig partner eller barn och när jag inte ens längre hade en fast anställning, ja då var det inte mycket att fundera på. Och då ska man veta att jag är en djävel på att fundera. Men jag är också en djävel på att komma till skott när jag väl bestämt mig för någonting. Och då är det X2000 rakt in i kaklet, INGET kan stoppa mig och jag vet att jag alltid lyckas. För det gör jag. Mycket riktigt. Jag skickade mitt CV spontant till ett antal pr- och kommunikationsbyråer i Stockholm som egentligen inte sökte personal. Det har alltid varit min starka sida. Att hålla mig från sedvanliga rekryteringsprocesser och spontanansöka. Det var alltså inte första gången. Efter ynka ett par dagar när jag som bäst stod och målade om listerna till mitt nyrenoverade sovrum ringde telefonen. I andra änden presenterade sig en känd artist och profil i Stockholms skvallerpress med sitt namn och sa att hon hade fått min ansökan och undrade om jag kunde komma förbi på en intervju. Därefter gick det snabbt. Följande dag tog jag tåget till huvudstaden, blev anställd och började leta lägenhet. För helt ärlig hade jag inte riktigt varit när jag tackade ja till tjänsten. Jag råkade liksom utelämna den lilla detaljen kring bostad. En Blocketannons med en bild på min oskuldsfulla nuna resulterade dock i en tredjehandstvåa i det sketna området Ritorp i Solna. För 7 000 kr i månaden hade jag efter bara tre dagar skaffat mig tak över huvudet. Man kan säga mycket om mig. Men inte att jag är kräsen eller oföretagsam.  Det skulle visa sig vara ett riktigt råttbo till lägenhet. Min första dag som nollåtta möttes jag i hallen till min Solnavåning av ett moln av malar som fladdrade omkring. Intorkade gamla snusprillor satt fast på garderobsdörrar och vid golvlister. En tom spritflaska från typ Ekerölinjen i ett hörn i köket. Ingen belysning - någonstans. Ett eluttag i sovrummet med två strömförande kablar som stack ut. Ett överlag så nergånget kyffe du möjligen kan tänka dig med mer skit i hörnen än toaletterna på donken en lördagsnatt. Den unkna doften av gammal efterfest och instängdhet stack i näsborrarna. Jag fick inte adressändra och jag fick inte göra väsen av mig så att hyresvärden skulle börja ana ugglor (eller kanske malar?) i mossen. Egentligen existerade jag inte över huvud taget i den där lägenheten. Men ändå var det mitt slott, min räddning, mitt tak över huvudet och mitt första steg till en fortsatt framtid i Stockholm. Den ganska så pissiga situationen bekom mig inte det minsta. Jag var så djävla nöjd ändå över att starta något nytt. Jag stod ut ungefär två månader på den (ö)kända pr-byrån i Gamla stan. Ska jag vara helt ärlig försvann glansen redan efter några veckor. Mitt jobb bestod av att kontakta kända bloggare och influencers (uhh) och sälja in olika skönhetsprodukter och vinsorter. Min kompetens inom text och kommunikation hade mynnat ut i styckeslånga pressmeddelanden med syfte att glorifiera halvtaskiga viner som inte en djävel känner till och få kändisarna att skriva om dem. För mig som är stark både intellektuellt och kreativt var arbetsuppgiften mer eller mindre en långsam död. När jag väl hade lyckats lura någon stackare som tackat ja till att skriva fick jag paketera in flaskorna i bubbelplast och wellpapp, släpa litervis av dem på en pirra över kullerstenarna på Järntorget, hela vägen till den lilla Coopbutiken på hörnet. Svetten rann. Ryggen värkte. Ibland släpade jag pirran över kullerstenarna flera vändor per dag. Fick betala frakten ur egen ficka. I bästa fall kom hon ihåg att swisha mig. I värsta fall talade vi inte om det.  Inget kollektivavtal och inga kollegor på kontoret. Bara jag och hon, om hon väl orkade ta sig till kontoret. Man slet som ett djur där. Under mina absolut svagaste stunder där plockade jag hennes snusprillor (General grov) från golvet och kastade i soptunnan för att byrån skulle se presentabel ut inför kundbesök. Vanligtvis låg de som trötta havrekuddar över golvet och skymde den orientalmönstrade mattan. Några starkare stunder var det aldrig tal om. Jag skulle kunna berätta otroligt mycket mer från mina ynka två månader där. Hur jag tog hand om hennes fyraåriga barn, hur jag mer eller mindre tvingades dricka vin dagligen och hur skitigt kändislivet är bakom kulisserna. Men jag gör inte det. Inte nu. Istället sätter jag punkt för i dag och skriver mer en annan dag. Tack till dig som läst ända hit!