2021 års resa till Egoland.

Länge sedan jag var så nervös. Frågan är för vad? Ett år sedan senaste ego-resan, är det bara ovana? Har jag allt med mej, har jag glömt nåt brukar jag slå bort med att "det löser sej!" Nu på tåget, när det inte längre går att komplettera de redan överfulla väskorna lägger sig ändå inte lugnet. Funderar på om det ett års uppdämd stress och frustration som man lagrat... men nej. Så illa har det inte varit. Snarare har de senaste veckorna väckt glöden och gått min väg. Kan vara uppskruvade förväntningar. Men gör ju dessa resor av just den anledningen att inte behöva få allt att gå i lås utan ta det som det kommer. Kan det vara pandemiskräcken som spökar? Att bli sjuk efter att utmanat reserekommendationerna. Behöver jag grubbla efter orsaker? Kanske. För är detta effekten av ett levnadssätt som döljer en underliggande stress behöver jag ju ändra på resterande 362 dagarna. 10 min innan tågbyte1 känner jag nog att det är förväntansfullt pirr. Inte bara för resan utan för den stora förändring i jobbet som jag står inför. Hoppas jag kan släppa det i helgen. Nu börjar det Skåna till sig så in med musikpropparna och överrösta kupesorlet med "Ombra mai fu". 20 min till målet.