Covid-19 är inte bara som en vanlig förkylning alla gånger

Tänkte skriva lite om Corona. För vi har ju inte riktigt pratat nog om, eller vad säger ni haha :)  Ne, men jag tänker att någon kanske finner någon typ av motivation, ljus i tunneln, igenkänningsfaktor eller liknande i att läsa hur jag har upplevt det här jäkla skitviruset, det blir någon typ av ''empirisk'' fakta a la Vendela haha!  Och nej, inga ''styrkekramar'' vare sig behövs eller eftersökes. Jag vill verkligen bara belysa hur en ung och frisk person har upplevt viruset, för jag tror det behövs lite mer insyn i hur det kan påverka från person till person. Man lever liksom i sin egen bubbla och tänker ''det händer inte oss'' eller ''äsch det är väl bara som en förkylning''.  Kort och gott: jag har haft viruset vid två tillfällen, i våras och nu igen i höstas. Och det är nog bland de värsta jag varit med om. För mig satte sig det på lungor, bröstkort och i andningen. Sjukvården som jag varit i kontakt med vet inte om det beror på min astma, mag- och stressproblem eller vad det kan ha och göra med, vilket är det läskigaste med det här viruset - att man vet så himla lite. Jag vet bara att det här viruset fortfarande påverkar min vardag och livsstil fastän jag är frisk, vilket är fruktansvärt frustrerande.  Första gången var jag sjuk till och från i flera veckor. Feber, muskelvärk, huvudvärk, halsont, snuvig, hostig, trött men specifikt en fruktansvärt obehaglig smärta i bröst/lungor och extremt tungt att andas. Då fick jag antikroppar och tänkte, ''åh nu är jag safe''.  Sen kom andra gången, nu i höstas. Då fick jag ingen feber utan jag fick bara tillbaka tröttheten, lite halsont och den obehagliga smärtan i bröst/lungor och hade extremt ont. Hade dagar då det pep om mig när jag andades, på grund av att det var så tungt, stört? Det som är riktigt läskigt är att jag inte har blivit helt återställd i lungorna eller andningen en enda gång sedan i våras när jag först fick viruset. Jag har under hela sommaren, hösten och fortfarande idag väldigt tungt med andningen och känner en obehaglig och ansträngd känsla i lungorna. Just nu när jag typ ''vickar'' lite på överkroppen känns det som att det finns något inne i lungorna? Hur sjukt?  Det här påverkar ju min vardag, och har gjort sedan i våras - och de som inte har haft det här förstår liksom inte, vilket är fullt förståeligt. Och det är samtidigt så himla svårt att förklara, just för att viruset är nytt och det finns för lite kunskap och forskning kring det ännu.  Jag kan inte träna ordentligt ännu på grund av andningen, det känns liksom som att det ska explodera i lungorna så fort jag blir andfådd? Jag kan inte prata och vara social för länge då jag får så sjukt ont i lungorna när jag pratar? Jag upplever fortfarande hjärtklappning till och från. Vissa dagar är ''bra'' dagar och andra är ''dåliga'' där jag har mer ont i lungorna osv. Vissa dagar är det tyngre att andas, andra går det toppen. Det är verkligen helt sjukt. Jag testade mig faktiskt efter jag var dålig sist och fick negativt svar tillslut, skönt tänkte jag, då är jag inte sjuk och smittar längre i alla fall. Men så mår jag ju fortfarande dåligt i olika grad varje dag?  Så det enda jag kan göra nu för att liksom ''hitta tillbaka'' är att träna i den takt jag kan, försöka utmana mig själv och göra typ andningsövningar - kul. Nej. Och givetvis ta restriktionerna på allvar.  Det jag funderar på ofta är de vänner vars äldre har omkommit när de råkat få viruset. Och bara den detaljen att om jag som 26-åring, god fysik, pigg och frisk har blivit så sjukt påverkad av detta och har mått riktigt dåligt av det här och gör fortfarande, hur tacklar pensionärerna detta? De är ju rent fysiskt svagare i och med åldern och det skrämmer mig. Man är så rädd för att sina ''gamlingar'' ska råka ut för det här viruset, eller andra som tillhör någon typ av riskgrupp. För det har inte varit och är inte roligt. Och absolut ingenting man skojar bort. På riktigt.  Såhär såg i stort sett hela slutet på februari och mars ut för min del, ovan alltså. Daniel som klarade sig bättre undan än mig fick stå varje dag vid juicecentrifugen och göra shots till mig av ingefära, chili och citron - då jag trodde att det var det enda som skulle hjälpa, genom att ''bränna bort skiten''.  Och nedan ser ni en glad Vendela som äntligen fick se lite dagsljus på balkongen efter att ha varit sängliggandes :)