Så sant Mr Jackson - Allt börjar med mig själv - "Man in the mirror"

Tänk om man hade fått möjligheten att se in i framtiden, få veta hur bra allting kan bli. Vad mycket hopp och förtröstan kan göra för en människa i kris. För fyra år sedan visste jag inte att livet kunde vara så bra. Så enkelt och kärleksfullt. Jag trodde att om jag bara kopplade av för en stund, lät livet ske utan att vara där och kontrollera händelseförloppet - ja då skulle allt rämna. Men så fel jag hade. Det var precis tvärtom. När jag släppte hjärngreppet om allt och alla - mig inkluderad - då började pusselbitarna att falla på plats. Jag var nämligen den personen i ekvationen som gjorde situationen ohållbar. Vart jag än vände mig och vilka situationer jag väl försatte mig i så fanns alltid jag med. Därav fanns problemet alltid med mig. Jag var inte ärlig med mig själv, därmed kunde jag inte vara ärlig med andra. Givetvis var det inte av ondo som jag gjorde och agerade som jag gjorde, det var av ren okunskap. Jag visste inte hur det var att leva. Att njuta, andas och bara vara - det är någonting jag har fått träna på att göra. Jag har det inte i mig. För mig är det inte naturligt att inte ha en tydlig struktur och ett mål i fokus. Oavsett om det handlar om en skoluppgift, en arbetsrelation eller en vänskap. Tråkigt men sant. Jag har aldrig känt att jag duger som jag är. Det är inte någonting som andra har talat om för mig utan det är en inneboende känsla, en otrygghet, en osäkerhet. Att jag blev sjuk, att jag förlorade allt och höll på att mista mitt liv. Det förändrade mig. Jag är tacksam för det uppvaknande jag fick. När jag låg i min soffa och undrade när sista andetaget skulle komma fick jag en uppenbarelse. Jag kände där och då att om jag inte överlevde detta skulle jag använda min sista tid till att göra gott. För första gången i mitt liv blev jag ärlig. Helt transparent. Det var ingenting jag valde, min hjärna fungerade inte utan det jag tänkte - det blev per automatik handling. Jag skickade där och då ut meddelande till de människor runt mig som var viktiga i mitt liv på något sätt. För första gången släppte jag min påklistrade fasad och berättade sanningen. Jag beskrev där och då hur illa det var ställt, förklarade för mina närmaste hur viktiga de var för mig och bad dem om hjälp. Isabelle Ljung var inte van vid det här. Att sträcka ut en hand, att visa sig "svag". Det var det största och viktigaste jag kunde göra för mig själv. Idag är jag så tacksam för det, för att jag tog steget och lämnade den mentala istiden som jag levde i. Eller rättare sagt, den delen av mig dog faktiskt bort i anorexian. Den delen som överlevde, den personen var fast besluten att använda sitt liv till att göra gott. Inte bara för andra utan också för mig själv. Jag måste börja med mig själv.Ger du dig själv kärlek? Kärlek är nyckeln till allt.