* Dag 9 - Avsked

Det här är ju dagen då man kommer på allt det där man skulle ha velat göra slash glömt bort slash inte hunnit slash sparat till sista sekund dyker upp. Sista Dagen. HemreseDagen.    Dock blev just denna hemresedag inte alltför stressig, Vis av erfarenhet hade jag jobbat på ganska bra under veckan för att slippa för mycket mess den här sista dagen. Sagt Hej och Namaste till en del människor. Handlat de sista prylarna. Packat. Och så vidare. Ni vet.    Idag skulle fler svenskar anlända. Lilla Alizas faddermamma Ann-Christin bland annat. Redan halv sju blev jag väckt av telefonen. Det var Parbati, barnens extralärare, som undrade om det var lämpligt att mötas vid Boudhanaths maingate klockan ett för vidarebefordran till flickornas skola i Gokarna för studiebesök. I mitt nyvakna omtöcknade tillstånd har hon nog kunnat föreslå vad som helst och jag tackade ja. Of course, I´ll be there. Danyabadh.   Insåg att det var nog inte läge att försöka somna om, för strax därpå hörde söta Nymy av sig och undrade om vi kunde träffas vid Boudha maingate at eleven o´clock för en avskedfika. Of course. I´ll be there. Danyabadh.    Nää upp och fixa kaffe nu bara. Den Sista Dagen Är Här.    Det var relativt svalt och skönt ute i korgmöbeln i korridoren. Solen hade inte riktigt nått fram dit ännu. Jag drack ett par koppar kaffe och kollade mail, facebookade, laddade ner foton och började skriva på en blogg. En riktig mysstund alltså. Sen jag suttit där ett par timmar kom svenska Henrik ut från sitt rum. Nyvaken men hade sovit gott. Det brukar man göra i Nepal. Sova gott. Han frågade om det var någon frukost och jag sa som det var, att det har jag ingen aning om. Jag fixade lite mer kaffe och bjöd honom på samt samlade vi ihop till lite provisorisk frulle - örtkex, ananasjam och ett par bullar.     Och allt blir ju så mycket godare när man har sällskap så det blev en trevlig frukost. Tycker jag i alla fall som inte är bortskämd med frullesällis här... :)   Klockan TIO kom så köksmunken upp, nyvaken,  och såg förvånat att vi både åt och drack. Åh, han hade tänkt ordna frukost åt nya gästen. Chefsmunken hade precis ringt honom. Även jag skulle få frukost.    Hallelujah....   Tänkte jag.    Sa jag inte.    Klockan tio.    De har samma fina kommunikation emellan sig som i vintras, chefs- och köksmunken. Det vill säga Non Communication At All. Jag kan slå vad om att den här mannen betalar nästan dubbelt så mycket som jag för sitt rum, eftersom det ingår frukost, och de har inte förmåga och framförhållning nog att ens köpa hem kaffe, bröd och en burk marmelad. För nere i köket finns endast och enbart en burk möglig sylt. Jag har vatt där och kollat.   Och framför man sina åsikter (vilket både jag och andra gjorde i vintras) så är svaret  att vi kan inte förvänta oss europeisk standard. Nej men europeiska bed & breakfastpriser tar ni ut? Fast utan breakfast. Är det inte dags att sluta ta hit turister nu och hänvisa dem till något trevligt, välskött, mer centralt ställe neråt Boudha till istället? Där man slipper mötas av papperskorg med bajspapper på toan, där det kostar mindre och man slipper köpa sitt eget toapapper?   Okej, bo var ni vill - men jag kommer icke tillbaka fler gånger.    Så småningom var det dags att ta Tinshulibacken ner för att möta Nymy. Varmt som sjutton är det även idag. Men inte lika hett som för ett par dagar sen.      Huvudentrén till Boudhanath. Utanför är stora mainstreeten där de helvetiska trafikljuden och avgaserna finns. Innanför murarna är det mest bara stillsamt och skönt. Här är vakten som kollar turisternas biljetter. När han har lust.      En av de sista glimtarna på vackra Boudhastupan, den mest heliga platsen för pilgrimer världen över.       Nymy bjöd på en fika på ett sherpacafé. Där fick jag för första gången i Nepal en vattenflaska som inte var plastförseglad. Dock lärde Nymys egen pappa oss, när vi trekkade med honom för två år sedan, att ta aldrig aldrig emot en flaska utan plast runt om korken. Det är med största sannolikhet kran- eller annat dåligt vatten. Efter lite argumenterande med fikägaren tog han så tillbaka flaskan och en ny dök strax upp.    Det är alltid lika trevligt att träffa Nymy. Hon är en modern ung kvinna och så medveten om de sociala problem Nepal har att fajtas med. Och så bekymrad över sitt eget folk. Som inte har förmågan att tänka självständigt, som inte förstår vidden av den politiska situationen i landet och som är så förändringsobenäget.    Hon berättade om regeringen, som nu består av hälften maoister. Maoisterna är inte populära i Nepal, man är väldigt rädda för Kina och dess inflytande. Enligt Nymy har det i dagarna kommit ett förslag från sittande regering att förbjuda indiska fordon i Nepal. Kina gillar inte Indien, den andra stormakten som har intressen i landet. Förslaget skulle gå ut på att om man fortsätter tillåta Tata- och Mahindrafordon att köra på Nepals vägar kommer man istället att chockhöja bränslepriserna. Detta kommer förmodligen att lamslå det redan mycket fattiga och redan hårt drabbade folket i Nepal.    Snart var det dags att återvända till mitt guesthouse i Tinshuli. Nymy följde mig en bit runt stupan och där tog vi farväl för den här gången. Det visade sig att hon köpt små avskedspresenter till mig, halsband och ett armband. Jag har inte köpt något till henne, hon fick istället en tusenrupiessedel. Hon protesterade mot det stora beloppet men jag sa som det var - att jag har lite pengar kvar som jag inte kommer göra av med idag och jag kan inte handla för dem i Sverige. För oss svenskar är 1000 rupies småpengar, ungefär 75-80 kronor, men i ett land där en månadslön kan ligga på 4000 rupies är det en stor slant. Så hon stoppade den i fickan. Hon studerar och behöver säkert varje krona.    Väl uppe på guesthoustet mötte jag några av de svenskar som skulle anlända idag. Det är skönt att få prata sitt eget språk efter tio dagars engelska. Och roligt att träffa sina landsmän förstås.      Lilla Alizas faddermamma, Ann-Christin.    Jag kanske ska tillägga att alla inblandade svenskar i detta inlägg har sagt Ja och Amen till att eventuellt figurera med foto på Facebook eller i min blogg.    Det var snart dags att återvända ner till Boudhanath för att möta Parbati. Jag erbjöd svenskarna att följa med till barnens skola och Samuel, en av styrelseledamöterna i den svenska Föreningen för Gatubarn i Nepal, nappade. När vi mötte Parbati föreslog jag att vi äter lunch innan vi åker och så tar vi en taxi ut till skolan. Dels slipper vi den kokande bussen och dels går det fortare.    Sagt och gjort.     Vi åt på Flavors, den lilla restaurangen i Boudhanath där både döva och småväxta arbetar. Personligen tycker jag att i jämförelse med andra nepalesiska restauranger har de inte särskilt god mat, men förmodligen gör man en humanitär insats när man äter och fikar där så jag går dit ibland.    När vi käkat klart gick vi ut på Boudha mainstreet och började förhandla med ett gäng taxikillar. Vår plan var att åka till flickornas skola i Gokarna, tillbringa typ 30 minuter där och sen åka med taxin tillbaka till klostrets guesthouse. Detta visade sig mycket besvärligt för chaufförerna. Det var tur vi hade Parbati som kan förhandla på deras eget språk. De enades till slut om ett pris på 600 NPr, ca 55 spänn. Samuel och jag överlade lite på svenska om att det var nog för dyrt ändå. Mest för att det är roligt att diskutera. De tar ingen körning de går back på i alla fall.    Vips kom där en ung kille och började leende dra iväg med oss. 550 rupies sa han. Vi följde honom men Parbati tyckte han såg för ung ut och krävde att se his license. Vi fick bekräftat att han har en sådan och hoppade in i taxin. Samuel och jag kom överens om att det är klart han får 600, det var bara roligt att pruta en stund.    Efter en stund kom vi då fram till skolans grindar. Spännande att få se hur de har det på dagtid! Den förra skolan var riktigt sunkig, både byggnads- och omgivningsmässigt.    Rektorn mötte oss i dörren, iklädd bland annat ett plåster på hakan. Hade han månne rakat sig idag för han skulle få finbesök? Det lär vi aldrig få veta. Vi hälsade och småpratade lite och han tog oss med på rundvandring.      Det första intrycket av skolan var bättre än jag kunnat föreställa mig. Riktiga byggnader samt grön och fin omgivning. Jag blev riktigt glad när vi kom in på skolgården!     Vi fick förklarat för oss att just på fredagar har man Programday med diverse utomhusaktiviteter. Barnen har inte sina ordinarie skoluniformer utan vita byxor med en färgglad skjorta samt vita skor. Rektorn gick runt med oss till alla skolsalar för att vi skulle få se våra barns respektive klassrum.      Här är han med Pema och Aliza. De blev sååå glada när de såg oss på skolgården!     Visst är de fina!?     Rektorn verkade mycket stolt över skolans bibliotek och förklarade att hit kan barnen gå in och förkovra sig närhelst de har tid och lust.      Men ursäkta om jag tvivlar på att det är särskilt välanvänt. Bänkarna var MYCKET dammiga. Inte många böcker har öppnats på dessa bord den senaste tiden... :)       Även datasalen förevisades. Med datorer från stenåldern. Åtminstone från 80-talet. Men barnen får lära sig hur en dator fungerar och även öva sig att vara ute på internet. Sa han i alla fall, rektorn.      Parbati och jag. Hon är så fin, har klätt upp sig för utflykt med oss idag. *hjärtahjärta* Jag måste säga det är aldrig roligt att figurera på ett foto ihop med en nepales eller balines eller nåt annat som slutar på -es för den delen. Jag är minsann inte speciellt stor själv, men känner mig ALLTID fet klumpig och rödlätt så här nära en infödd.     Här en interiör från sciencesalen. Motsvarar ungefär vårt NO. Parbati och scienceläraren förevisar diverse mätinstrument och annat för svenska Samuel. Jag förstår typ INGET så jag ägnar mig istället åt samtal med rektorn och fotografering av skelett och annat.    Dock tycker även jag, mätinstrumentokunnigsvensk, att dessa saker ser helt uråldriga ut. Det kanske kan vara en bra idé att kolla upp till nästa omgång svenskar åker ner, om vi kan donera såna här tekniska saker till skolan?!     Det ser ganska gulligt ut i klassrummet, även om det är mycket spartanskt.    Så har vår stipulerade halvtimme gått och det är dags att utnyttja vår väntande taxi och åka tillbaka till Tinshuli. Först samlades alla "våra" flickor ihop för ett gruppfoto samt för att jag skulle få säga Namaste och Adjö till var och en av dem. Detta är sista gången vi träffas för den här gången, med all sannolikhet för minst sex månader framåt.      Rektorn slank med på varje foto, han tyckte det  var självklart vi ville ha honom med. Med hakplåster, keps och hela kitet... :).... Vår närvaro väckte naturligtvis en hel del uppmärksamhet på skolan, många barn ville bli fotograferade och sprang runt oss för att få prata och skoja lite.    Så var det då dags för Avskedets Stund.      Pema     Aliza och Salouni     Karma ville knappt släppa taget.    Ett par av flickorna avböjde en kram. De var förmodligen för blyga för ståhejet på skolgården. Eller så ville de helt enkelt inte ha någon.    Det kändes jättebra att säga Hejdå så här på skolgården. Allt känns så mycket gladare här, utomhus och bland alla barn. Och det blir enklare för oss alla. Dessutom spar jag ett par timmar på att INTE åka ut till Uttar Bahini idag. Det skulle ha blivit väldigt snärjigt på kvällskröken.    De övriga svenskarna kommer att åka ut till hemmet ikväll, så det finns inte en kotte som kommer att sakna mig där heller. Så det så... :)..... Det är bra det.    Jag sa Namaste och Hejdå till Parbati innan vi klev in i taxin. Hon skulle åka med flickornas skolbuss till hemmet. Innan vi skildes åt fick jag ett vackert armband som avskedsgåva. Jag hade inte köpt något åt henne, däremot bjöd jag henne på lunch tidigare på dagen. Och hon har fått både pengar och annat av mig tidigare i somras. Så jag har inte det minsta dåligt samvete.    Väl tillbaka i Tinshuli och guesthouset fick jag hälsa på ytterligare svenskar som just anlänt. Tjejerna kommer minsann att ha att göra de närmaste veckorna! De kommer att vara totalt överlupna med både uppmärksamhet, kärlek och presenter. Jätteroligt för dem! Jag kan inte låta bli att tänka på vad som kommer att röra sig uppe i föreståndarens huvud. Han kommer tappa all kontroll och inte ha något maktspråk att tala om på några veckor. Självklart kommer han att hålla masken, han är ögontjänaren personifierad.    Visst kan jag hålla med om att flickorna blir lite väl bortskämda när vi svenskar är där. Men personligen tror jag inte det är någon risk att vi "förstör" dem. De är kloka, så små de är, och med sin bakgrund vågar de aldrig ta något för givet. De är medvetna om att detta är tillfälligt. När vi har åkt hem återgår livet till vardag igen och de är fullt nöjda med det. Dessutom kommer de ha en massa massa roliga saker och minnen att prata om. Och det är dem så väl unt! Jag önskar att alla barn, i hela världen, fick ha såna här stunder de blir bortskämda bortom allt förnuft, inte bara våra tolv.    Nu hade jag tre timmar att förströ mig med innan taxin som ska ta mig till flygplatsen kommer. Angenäma och sköna tre timmar. Så härligt att slippa jäkta! Pratade med de andra svenskarna, duschade och bytte kläder, låste resväskan och slutligen stängde jag av datorn och bara slappade en halvtimme.    Så kom köksmunken och hämtade mig, berättade att taxin kommit. Han bar ner min (inte alls tunga, bara knappt 18 kilo) resväska och vi gick in på klostergården. Där väntade den bästa taxichaffisen ever, han som sett till att jag kommit hem till guesthouset tryggt och säkert varje kväll, samt Karma som skulle följa mig till Airporten.      Taxikillen och Choedak.     De små pojkmunkarna har nån ny rolig leksak de gärna ville visa mig... :)....     Precis innan vi skulle åka blev jag riktigt överraskad. Och riktigtriktigt glad. Det kom en motorcykel susande och på den satt kökskillen på flickhemmet, Kendhup.      Han har åkt vägen upp till klostret bara för att vinka av mig och lägga en Khada, sjal, runt min hals. *hjärtahjärta*   Goodbye Mam, pliiise come back soon!   Vilka underbara vänner jag har i det här landet!    Tårarna vill komma nu så här avskedets minut. Jag  kommer att sakna det här gräsliga landet. Och de härliga människorna som lever och överlever här.   Men det blir förbaskat skönt att komma hem också!!