man-kan-ana-ett-ordskämt-i-titeln

          Tystnaden har ju varit markant som följd av olika faktorer, däribland upplevelsen kallad "arbetsförmedlingen". Jag ska inte spy galla över den specifika institutionen just här och just nu utan helt kort säga som så; det är svårt att läsa skönlitteratur med gott samvete när man dagligen misstänks för att vara en slapp soffpotatis (vilket jag inte sticker under stol med att jag är, men jag är en aktivt jobbsökande lat soffpotatis).I den hemliga bokklubben beslöts det sist att vi kollektivt skulle ge oss på John Ajvide Lindqvists " Människohamn ". Jag har tidigare läst hans mer kända " Låt den rätte komma in " och hade där med relativt höga förväntningar som både möttes och sveks. " Låt den rätte komma in " bjöd på flera tillfällen då jag äcklat och nervöst fick lägga ifrån mig boken för att få räta på känslorna, medan "Människohamn" bara spred något av en olycklig nervositet i mig vid två tillfällen. Det ena då en av de ledande karaktärerna får tre fingrar krossade, det andra när en kvinna dränks i en spann. Alltså; på 449 sidor skräck-roman så har jag två tillfällen då det känns som en skräckroman.   Missförstå mig rätt, jag är inte jätte-glad i att sitta nervös och rädd under läsning och film men med så mycket detaljer och stämningsintron som ges under bokens gång så hade jag inte haft något emot lite mer. Det finns säkerligen ett medvetet val i att den största problematiken ligger i huvudkaraktärens alkoholmissbruk och att allt det onda i vår verklighet har en grund i något onaturligt och i slutändan skadligt, men - och det är här min egen text går utför - det var inte vad jag ville läsa. Så med den negativa tonen ventilerad så måste jag ändå uppmärksamma att den upplevs som fint skriven. Språket är både banalt och väl-monterat samtidigt.