ENSAM

Jag hör bilar passera på gatan då och då, skräpbilen var här nyss och förde ett hejdundrande väsen. Jag stängde balkongdörren men nu står den på vidgavel igen. Jag gillar att höra världen utanför, det får mig att känna mig levande och oväsentlig. Ingen vet att jag nyss åt frukost och nu sitter med en kopp kaffe i min fåtölj. Ingen vet vad jag tänker eller vad jag gör och det är skönt. Men också skrämmande ensamt.  Jag har känt mig annorlunda och oförstådd. Jag har känt mig ensam och betydelselös. Jag har legat i oräkligen många sängar i ensamma rum, hört världen pågå utanför och stannat kvar tills jag tvingat mig själv upp. Ensamheten skulle inte få äta upp mig, och jag visste någonstans djupt där inne att jag inte ville leva så. Jag vill inte leva med att känna mig ensam för jag är inte ensam. Jag måste bara ta en minut, få känna mig ensam, vara ensam, insupa det. Det är inte farligt att vara ensam men känslan kan göra en sjuk. Trots allt är det en själv man har livet ut och jag vill trivas i det. I mig.  Det fanns en tid då jag aldrig var ensam, det fanns alltid någon runt omkring. Jag var rädd för mitt förflutna och försatte mig i rörelse hela tiden. Jag hade känt mig så ensam så länge att jag blivit duktig på att vara just det, stänga av och hålla distans men inte trivts i det. jag var rädd för det så jag gjorde motsatta och fann glädje i det. Men jag vet att man också måste lära sig leva i ensamheten, finna ro i den för att skingra tankarna. Det krävs en balans som är personlig. Jag behöver både och. Vem är jag nu när jag sitter här, ensam i en fåtölj på ett ställe jag kallar hem. Jag är ensam men inte i känslan. Jag är i lugnet, återhämtningen, och övar mig på att faktiskt göra just det jag vill. Det är grått ute, molnen ligger som ett tungt täcke över staden och jag vägrar gå in i det gråa. Jag klär mig i skrikig rosa klänning, åker och badar i havets salta vågor och stänger av musiken. Finner lugnet i andetagen, försöker att inte jäkta.