Om att ha gott om tid och nästan missa ett flyg

På hotellet bad de om ursäkt för allt krångel med El Nido-resan och jag vet inte vem man ska klandra längre för att alla skyller på varandra. Jag försöker febrilt hitta en balans mellan att inta en okej mängd vatten per dag och slippa vara kissnödig 80% av min vakna tid. I torsdags när vi vaknade så hade vi helt enkelt inte råd att äta frukost, så det fick bli en påse pistaschenötter och lite kortspel istället. Efter att vi checkat ut så åkte vi med vårt pick och pack till Balinsasayaw<3 där vi åt en sista lunch innan vi åkte till den lilla ladan, även kallad Puerto Princesas flygplats. Vi hade gott om tid, checkade in våra väskor som skickades ut på startbanan genom väggen bakom disken (ni hör ju själva storleken på denna byggnad) och satt oss på golvet och avnjöt deras otroligt oväntade och ypperligt snabba wifi. När det var 30 minuter kvar till avgång blev vi kallade till gaten och flygplatsen hade fyllts med folk. Vi ställde oss i kö till en dörr och när vi kommer fram så välts tillvaron något (läs upp och ner). Vi måste betala flygplatsskatt. Om vi har några pengar kvar? Svar: nej. Om man kunde betala med kort? Svar: nej igen. Okej. Vi har alltså 20 minuter kvar till avgång när jag och Lovisa kastar oss ut till en bankomat utanför flygplatsen. Om den var i funktion? Svar: gissa. Det skulle finnas en annan på plats och efter att ha fått fel direktioner cirka fyra gånger hittar vi rätt. MEN DEN FUNGERAR INTE HELLER!! Vi blir rådda att åka till downtown och ta ut pengar. "It only takes five minutes" men det hade vi ju som sagt inte. Här var jag beredd att sätta mig ner på trottoarkanten och gråta med insikten om att vi kommer missa flyget. Men då. Jag får uppleva vad jag vill tro var den exakta definitionen av en snilleblixt. Jag skriker åt Lovisa och springer allt jag orkar till ett växlingskontor jag bara vet att jag har sett och slänger upp alla mina dollar, säger åt henne att ta vad hon vill bara jag får 800 peso. Jag sliter åt mig pengarna så mynten vilka jag inte har tid att plocka upp flyger all världens väg och vi springer förbi hela kön och blir tro det eller ej insläppta efter att vi förklarat. Äntligen lite flyt. Där inne väntar kön till dörren igen. Vi betalar tillslut och med fem minuter kvar inser vi till vår fasa att det är en till säkerhetskontroll. Jahapp. Det var det. Vi tränger oss igenom kön med alla våra saker, folk tittar och skriker. Ja, jag vet att ni också vill stå först och att vi borde köa som alla andra, men situationen var desperat. När vi tar oss ut på andra sidan står en flygvärdinna med vårt flygnummer på en skylt. Jag skriker åt henne och hon vinkar åt oss och börjar springa genom vänthallen. Vi får privateskort ända ut till flygplanet där min livs värsta walk of shame väntade när hela flyget satt och väntade på oss. Men irritationen, frustrationen och svettigheten som uppstått gjorde att jag faktiskt inte orkade bry mig. Vi hade inte fått någon som helst information om det och hade gott tid om inte situationen uppstått. Tänka sig. 10 minuter sent lyfte vi från Palawan och med ett byte i Manila var vi påväg från Filippinerna. Salamat för tio fina och herregud så extrema dagar!