DET FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT; POSITIVT SOM NEGATIVT

För ett tag sedan förlorade jag min första patient. Han avled då jag hade lunch, ensam i sitt rum. Såklart var han inte obevakad många minuter, men just precis då han somnade in var han ensam. Då jag genomgick mina studier till sjuksköterska pratade vi en hel del om döden. De flesta i klassen var överens; ingen skulle behöva dö i ensamhet. Ändå var det precis det han gjorde, mannen på sal 1.  Dagen efter strimlade jag lapparna med hans namn på. Lät de tuggas ner tills ingenting kvarstod. Information om vem han var och vad han gått igenom - allt försvann. Det kändes fel på något vis, som om han aldrig existerat. Och jag kände någon slags skuld. Sekretessens bojor kommer ingen ur, inte ens de döda.