Usch..

Har ni någonsin haft så mycket ångest att det känns som att ni ska dö? Well, det har jag haft. Lite för många gånger..I detta inlägget kommer jag inte vara den dära happydappy Elin som skriver, vilket ni säkert redan fattat med tanke på min oerhört peppiga inledning *host*. Bloggens namn "Livet enligt ångest" heter faktiskt så av en anledning (no shit Sherlock, det har ni ju redan fattat). Jag lever verkligen enligt vad min ångest säger till mig, vilket så många av oss gör. Vissa perioder går rätt så bra där man känner att man klarar allt i vardagen helt okej, medans andra känns det som att man är helt apatisk och bedövad i hela kroppen för att man har så många känslor på en och samma gång och man klarar knappt av att gå och handla den där mjölken som man hade behövt köpa för typ en vecka sedan egentligen. Dessa perioder kan verkligen vända på en dag, och ibland även timmar. Det är helt sjukt vad hjärnan håller på att fucka (ursäkta språket) med en när man har ångest! Ni som också lider av ångest vet nog vad jag snackar om. Det är ett helvete!Just nu så är jag inne i en period där allt känns förjävligt. Jag är inte helt utom mig så att jag knappt kan stiga upp ur sängen, men nära därpå. I söndags, dagen innan annandag påsk, så blev allting helt jävla fruktansvärt. Jag mådde helt okej under dagen och kände att en del grejer äntligen började falla på plats. Jag blev sen under kvällen medbjuden av en vän som skulle ha en chillkväll hemma hos sig med lite annat folk som jag också känner väl. Jag tvekade med tanke på att jag skulle jobba dagen efter, men kände ändå att det hade varit kul. Jag kunde ju dra hem lite tidigare liksom. Jag bestämde mig för att ta bussen hem till hen och sedan dra hem igen runt kl 23-tiden för att få en någorlunda bra sömn. När jag sitter på bussen på väg dit så börjar den där bekanta känslan att växa i mitt bröst, som sakta men säkert började sprida sig ut i hela kroppen. Det var den där jävla ångesten som kom som ett slag i ansiktet... Jag funderade flera gånger på att hoppa av vid nästa busshållplats för att sedan ta bussen tillbaka hem, men jag tänkte att det kanske skulle bli bättre ifall jag hade lite sällskap så att jag kunde snacka om annat. Ack så fel jag hade.. När jag kom dit så märkte jag direkt att jag kunde inte kommunicera på det sättet jag brukar kunna göra (när det blir såhär för mig så är det ett tecken på att jag är på väg att få världens ångest eller en panikattack). Jag kände mig så galet jävla dum över detta och klandrade mig själv för att jag bara satt där och knappt sa något, vilket såklart gjorde ångesten ännu värre. Ju längre jag var där så växte ångesten bara mer och mer, och till slut blev det så outhärdligt att jag sa att jag behövde åka hem för att jag var "trött". Jag ville inte säga något till någon för att möjligtvis förstöra stämningen, så jag körde på den vita lögnen och drog. När jag gick därifrån och var på väg mot bussen så cirkulerade en och endast en sak i mitt huvud: "när jag kommer hem ska jag ta livet av mig". Det var det enda jag kunde tänka på och jag blev rädd för mig själv och för vad jag tänkte. Jag blev också rädd för att åka hem, då jag inte visste vad jag skulle göra för dumt ifall jag var själv. Jag ringde till min vän som kom ner till mig och jag snackade med hen om mina tankar och hur jag kände mig. Jag måste bara ge en stor jävla kyss och kram till denna personen, för fyfan vad fin du var som fanns där för mig! Du är mer än guld värd!Min vän sa rakt ut att jag inte fick åka hem och vara själv den kvällen. Jag höll motvilligt med, men visste långt inom mig att jag inte kunde vara själv just då, så jag följde tillbaka hem till min vän och var där i princip hela natten. Jag kunde knappt prata eller titta på folk. Jag lade mig i en säng och bara kollade in i väggen och försökte zona ut från denna värld typ. Jag gick ut och ringde min mamma och berättade vad som hade hänt med mig, och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag kände mig så värdelös. Det kändes som att jag förstörde allt för alla på grund av att jag mådde så dåligt, vilket är så jävla dumt att jag gjorde, men hjärnan är ett litet as när man har ångest... Jag bestämde mig för att vara kvar hos min vän ett tag till, för att lugna ner mig lite. Runt 2-tiden på natten åkte jag hem, då kände jag mig lite bättre. Jag bestämde mig för att sjukskriva mig från jobbet. Jag kunde inte jobba i det här tillståndet. Det slutade med att jag blev sjukskriven under större delen av veckan. Imorgon (idag för er) blir min första jobbdag denna veckan och så jobbar jag hela helgen. Det känns inte jättebra, men jag känner att jag behöver komma hemifrån för att tänka på annat. Jag får se hur det går helt enkelt, och blir det för kämpigt så får jag helt enkelt sjukskriva mig igen. Det finns inte så mycket mer att göra.Herregud, detta inlägget kändes så fruktansvärt jobbigt att skriva, samtidigt som det var skönt att skriva av sig. Jag vill nå ut till andra för att visa hur ångest kan se ut, och för att förhoppningsvis hjälpa eller finnas där för andra som också lider av ångest i alla former. Jag vill även bara säga det att jag är okej nu. Mina tankar kring självmord cirkulerar inte längre i mitt huvud och det känns som att jag har lite mer koll på läget och på mitt psykiska tillstånd. Ni behöver helt enkelt inte oroa er! Att prata om självmordstankar är galet svårt och jobbigt att göra, men oj så viktigt det är att vi gör det! Ingen ska känna sig ensam med att dessa tankar kan komma upp, och ifall det är någon utav er som får liknande tankar - prata med någon DIREKT! Någon som du har tillit till och känner dig trygg med som kan lugna ner dig och få dig att tänka på annat. Livet är värt att leva, och ingen ångest eller hemska tankar ska ta det ifrån dig! Allt blir alltid bättre, vare sig vi tror det eller ej.Wow, det här blev ett långt inlägg, men nu känner jag att jag har lättat mitt hjärta. Är det någon som mår dåligt och som känner att de har svårt att prata med någon om det, så får ni jättegärna skriva till mig. Jag är alltid i idel öra och finns där i alla lägen!Jag hoppas att ni tyckte om inlägget, trots den oerhört melankoliska känslan som spökat runt i varje textrad. Vi ses i nästa inlägg, och kom ihåg: DU ÄR BÄST!Puss och kram!