Hej igen. Tredje inlägget nu. Vid det här laget har jag insett hur skönt jag tycker det känns att skriva av mig och samtidigt dela med mig. Det är ibland lite som en befrielse, på något sätt gör jag det lättare för mig själv, genom varje inlägg, att sluta låtsas som att allt är okej. Man måste inte berätta för alla hur man mår om det inte är det man är bekväm med, huvudsaken är att man är just bekväm med det man väljer att göra och att man inte låter någon annan berätta för en annorlunda.  Att öppna upp en så intim sida av sig själv för vem som helst att läsa är också ett sätt att göra sig sårbar. Häromdan var det en kille som i en diskussion på Facebook tog upp mitt tillstånd, och här kan jag nämna att det inte hörde till vår diskussion för fem öre, det var fullständigt irrelevant. Hans syfte var att komma åt en känslig punkt för att han hade slut på relevanta saker att säga. Jag gjorde inte mer åt saken än att be honom backa några steg och tänka efter vad det är han sitter och skriver, det är nämligen inte okej att kasta ur sig vad som helst för att vinna något slags "övertag". Det funkar inte så.  Jag blir rasande över människor som använder psykisk ohälsa i det enda syftet att vara en odräglig människa. Speciellt på offentliga plattformer, man vet ALDRIG vem det är som läser. Rätt som det är sitter en person på bristningsgränsen och läser något som får en att tappa greppet. Det är så viktigt att inse konsekvenserna av det vi gör och säger, det kan påverka något ofantligt mycket. Just den här killen som skrev sådär till mig kom inte åt mig tillräckligt mycket för att det skulle förstöra min dag, men låt oss säga att det skulle fortsätta komma från andra håll, hur skulle det se ut då? Man kan aldrig veta om man är första personen som säger det man säger, eller den hundrade.  Sen mitt senaste inlägg har inte mitt välmående tagit någon drastisk vändning, jag mår fortfarande som en påse skit, vissa dagar som en mindre sådan, men tyvärr alltid en påse skit. Härligt va? Jag är så himla rädd för allt nu förtiden. De minsta sakerna berör mig och får mig att känna att allt är mitt fel, att jag borde gjort något annorlunda eller inte gjort något alls. Oftast har det sistnämnda tankesättet mest effekt på mig, att jag inte borde gjort något över huvudtaget. Jag borde bara ha stannat hemma. Jag borde bara ha vart tyst. Det finns absolut ingen som kan få mig att må lika dåligt som jag själv kan, jag har verkligen förmågan att trycka ned mig själv och sedan sparka när jag väl ligger ned. Jag ger mig själv en daglig psykisk tortyr som är med mig hela tiden. När jag vaknar. När jag går på toa. När jag sitter på bussen. Även i mina drömmar. Jag kan inte ens drömma mig bort, för i mina drömmar mår jag alltid dåligt, denna depression är en så pass stor del av mig att den inte för en sekund skulle glömma att vistas i mina drömmar också. Jag blir tvungen att låsa in mig själv på toan när jag är ute i väntan på att bussen ska gå, för att jag har ångest. Jag blir tvungen att sätta mig på gatan och gråta inte bara en skvätt, utan en hel jävla flod. Har man det så ca 8/10 gångerna som man är ute med sina vänner, då kan ni nog föreställa er hur rädd man är för att kliva ut ur huset. Å andra sidan är det så sjukt påfrestande att ligga hemma under täcket och önska att man kunde delta samtidigt som man bevittnar allt på sociala medier. Det är fruktansvärt plågsamt och vilja så mycket men inte ens ha hälften av styrkan som krävs för att duscha.  Jag vill så mycket här i livet och framför allt vill jag inte bara mig själv väl, utan också min omgivning. Det smärtar mig att känna att jag inte kan göra tillräckligt, eller vara den som mina vänner och bekanta vill att jag ska vara. Ibland kanske jag är för mycket, för jag är ju en så pass "överkänslig" människa. Jag vill bara väl, men som tidigare nämnt så har jag en förmåga att alltid belägga skulden på mig själv, även fast det inte finns någon skuld att belägga. Även fast ingen letar efter en syndabock så utnämner jag mig själv till den. Min första tanke när något inte går som jag planerat är att det är mig det är fel på och att jag måste sluta vara den jag är. Det är en mycket obehaglig känsla och jag känner den hela tiden. Jag kan inte skaka av mig den. Den är där, den har gjort sig hemmastadd, den jäveln har möblerat om och flyttat in i min hjärna nu. Tapetserat om, satt igång el och värme, får numera sin post dit. Nej men ni förstår. Den är där helt enkelt, och det är inte lätt att gå runt med tankar om att man aldrig kommer vara tillräcklig nog för någon samt att känna sig som ett andrahandsval, eller någon man tar itu med när man orkar, eller om någon någonsin ens kommer orka. Det blir som en ond cirkel bestående av mörka tankar om sig själv. Ska börja ställa mig i spegeln varje morgon och säga "Girl you look GREAT!" *har egentligen inte duschat på fem dagar*. Skämt åsido, jag försöker bygga upp mig själv men jag avskyr att veta att jag har en lång väg kvar framför mig som jag inte ens vet hur länge jag kommer orka vandra. Känns inte ens som att jag har de rätta skorna på mig.