Hejsan. Fjärde inlägget. Det känns som att det inte finns ett slut på känslor att beskriva och försöka uttrycka. Just nu känner jag allt lite extra. Eller nej, inte allt. Glädjen känner jag inte av alls, lycka känner jag inte ens till vad det är. Det är sorgen, ångesten och eländet som jag känner av sådär extra. God forbid att jag någonsin ska få uppleva lycka för vad det är. Det är som att min ångest vill se mig lida, ger mig ett litet smakprov på hur det kan kännas för att sedan rycka det ifrån mig. Hellre att jag aldrig får veta hur det känns än att få en glimt av det och sedan få det slitet ur mina armar. Jag vågar inte känna glädje, jag känner det aldrig på riktigt något mer. Jag kan skratta men jag känner inte den där GLÄDJEN. Det har jag inte gjort på år. Jag vågar inte tillåta mig själv att känna något annat än ångest då jag tror att jag varken förtjänar eller är kapabel till att uppleva annat. Det är som att jag och min depression har ett destruktivt och kontrollerande förhållande. Efter att ha blivit behandlad som att man är marken vi alla trampar på så tror man att det är det man förtjänar och att det är så det ska kännas att leva. Jag kan konstatera allt detta, vara medveten om det och ha en ofantligt stor insikt i det hela, jag ser hur det händer medan jag tittar på, men jag har inte den blekaste aning om hur jag ska ta mig ur det, hur jag ska göra "slut" med min depression och sedan komma över den. Den känns som mitt kött och blod. Jag kan även konstatera att jag inte är min depression, det intalar jag mig själv hela tiden och det tror jag även på, men vad jag tror på och vad jag säger till mig själv varje dag, är absolut inte hur det känns. Det känns som att jag är min depression och att den jag en gång var aldrig kommer återfå sin naturliga form. Jag är den här personen nu. Den där oberäkneliga personen som inte vågar göra planer mer än några timmar i förväg, som inte kan fullfölja en helkväll med sina kompisar utan att åka på en emotionell känslovåg och som heller inte kan förklara vad som sker i sitt huvud. Det är jag nu och det ska jag försöka finna mig i trots att jag så tappert försöker vägra acceptera att jag inte har mer att ge. Det som känns mest sorgligt i hela denna miserabla situation är att jag inte minns hur det känns att vara lycklig, det känns som att hela den känslan och allt vad den innebär, har tagits ifrån mig helt och hållet. Den stora och extremt viktiga pusselbiten för ett hälsosamt liv har blivit bestulen från mig att känna. Jag försöker få hjälp, jag sitter inte hemma och klagar och sen väntar på att ett under ska ske. Jag äter medicin, jag tränar, jag träffar läkare och jag träffar psykologer. Jag gör fan allt i min makt för att må bättre. Jag testar mig själv så ofta jag kan. Försöker träffa vänner, socialisera och äta ordentliga måltider på ordentliga tider. Det enda som jag inte är villig att ge upp just nu är min sömn. Jag sover väldigt mycket, det är min enda undanflykt från omvärlden och världen som är min egen. För vid allt för många tillfällen än jag vill erkänna, är detta en värld jag varken vill eller orkar leva i. Det är den bittra sanningen, hur många gånger just den tanken slår en. Det är även den bittra sanningen som jag måste våga tänka på för att sedan försöka bemästra, men i nuläget känner jag mig så extremt svag att det vore som att komma in med två knytnävar medan min ångest är utrustad med en armé. Jag vet inte hur jag ska tackla alla dessa känslor, i vilken ordning? Med vilken strategi? Jag känner mig otroligt maktlös och att försöka starta någon slags sketen kamp med den självkänslan och i det tillståndet vore bara omöjligt, men det skulle ändå bekosta mig all min energi, och med den lilla energi jag har kvar vågar jag inte lägga den på något om jag inte vet att just det något kommer kunna vara något jag kan hantera. Trots min vetskap om mitt låga tillstånd, har jag en förmåga att testa mig själv snäppet för långt hela tiden. Jag tar beslut som jag vet kan back fire, men jag gör det ändå, bara för att vara trotsig och tydligen väldigt dum. Det är så himla lätt att vara efterklok. Vi har väl alla vart ute en kväll och druckit och sedan dagen efter önskat att vi bara stannade hemma. Inget speciellt behöver egentligen ha hänt, men om vi bara hade stannat hemma så hade det känts lite bättre ändå. Så känner jag angående nästan alla mina beslut, det behöver inte vara livsavgörande beslut heller, det kan vara extremt små sådana men ändå låter jag dem ta kål på mig. Jag sätter skulden på mig själv men främst av allt bryr jag mig ohälsosamt mycket om vad folk tycker om mig. Hela tiden. Jag vill tillfredsställa alla och det förgör mig sakta men säkert, för i slutet av dagen när jag ska sova och tänker igenom vad jag sagt och gjort, så är min slutsats fortfarande att folk inte gillar mig. Att inte gilla sig själv är en sak, men att tro att hela ens umgängeskrets samt resten av människorna sitter och håller med en, det har verkligen en förmåga att suga ur livslusten ur en. Jag är så himla rädd för alla dessa tankar jag har om mig själv, om jag inte kan lära mig att tycka om mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det? Om jag inte kan inse att mina misstag är just det, misstag, hur ska då någon annan kunna inse det? Jag må tro lite om mig själv, men jag kommer alltid att tro att alla andra tror extremt lite om mig. Det är vad som är plågsamt, att jag inte tror att min depression jobbar själv, utan att den har med sig alla andra på sin sida. Detta är en kamp jag aldrig kommer kunna vinna, det känns som att det är jag mot världen.