Jag fick plötsligt lust att skriva av mig lite. Även fast jag skriver ner min tankar i ord betyder det inte att mina känslor förvandlas till just ord och inte längre finns inom mig som en ständig skugga. Mina känslor bär jag med mig hur jag än vänder och vrider på mig och aldrig låter dem mig glömma det. Hur skulle jag kunna glömma något som ständigt påminner mig om dess existens, och som också gör det med sådan passion och kraft? Ibland skulle jag vela sätta mig ned mittemot mina känslor och resonera med dem, prata med dem som om de vore en person som lyssnade och tog emot kritik. Helst av allt skulle jag vela veta varför mina allra mest sorgsna tankar lyser igenom med sådan pass glöd medan mina tankar fyllda av glädje gärna passerar förbi lika snabbt som vinden. Kan inte jag få känna glädjen lika starkt? Kan inte jag få omfamna den och uppleva den? Eller är det bara meningen att jag ska få smaka på sorgen och bedrövelsen? Är det tänkt att det ska vara min primära känsla genom hela livet? Jag har så många frågor till mig själv som jag inte kan besvara om jag ens försökte. All frågor formas till ett stort frågetecken med uteblivet svar. Hur jag än bär mig åt står jag alltid mitt i ovissheten och skriker efter hjälp. Allt i mitt eget huvud. Allt sker i mitt huvud när det egentligen känns som att det sträcker sig mycket längre än så. Det känns som att det inte ens borde få plats i mig. Jag känner mig så enormt liten i jämförelse med med vad mina känslor och tankar har att komma med. Vem är jag då? Vad gör jag här? Är det tänkt att hela mitt liv ska vara utspelad i tragedi? Kommer jag någonsin ha styrka till att springa mot ljuset i slutet av tunneln? Kommer jag någonsin att se ljuset? För just nu springer jag igenom en mörk tunnel utan att veta när den kommer ta slut, eller om den kommer ta slut. Att springa och springa utan att med säkerhet veta om man kommer hitta ut är det mest påfrestande jag någonsin vart med om. Jag rör mig i alla möjliga takter utan någon framgång, jag kisar med ögonen för att se längre framåt men utan resultat. Jag vet inte hur jag längre ska hålla hoppet vid liv, hoppet om ljuset i slutet av tunneln