2017

Idag är sista dagen på 2017. På ett år som har varit som två år i ett. I januari var jag hoppfull.I februari gick jag sönder. I mars försökte jag hitta rätt bland ångest, panikattacker och kuratorsamtal. I april likaså. I maj var jag inte rädd längre. I juni tog jag studenten. Jag stod på en stol, upplyst av värmelampor i nattmörkret och blev sjungen för av gamla hemstads-vänner på min födelsedag. I juli låg jag på klippor i Kroatien och läste bok efter bok efter bok. Jag fann ett lugn. När jag kom hem blev jag orolig igen men hade inte tid att känna efter för det fanns andra att ta hand om. Jag jobbade mycket. I augusti täcktes min rygg av barr och blött gräs. Det var fint. Jag flyttade för andra gången i mitt liv. Jag började på en skrivarkurs, för att jag ville det. Jag var nervös. I september flyttade jag för tredje gången i mitt liv. Till ett hus i en förort i London med två katter och två underbart söta barn. Jag gick på kompisdejter och var orolig. I oktober kände jag mig trygg med mina nya vänner, mitt nya liv, samtidigt som gamla kom för att hälsa på. Jag kysstes mycket. I november fick jag en London-bästis. Jag hade långa telefonsamtal med min Sverige-bästis. Jag skypeade med han jag gillar mest i timtal. I december dansade jag runt i köket till julmusik med mina värdbarn. Jag fick besök och kyssar. Jag blev stammis på Sage och tränade mest hela tiden. Jag besökte Linköping igen, tänkte vad konstigt det är att vara hemma. Jag firade jul och myste så mycket jag bara hann med farmor och farfar. Och nu sitter jag här, i ett hus i Karlshamn, och har nyss yogat med min pojkvän. Samma person som jag i princip suttit ihop med sedan jag kom hit. Och jag är glad. Extremt jävla lycklig till och med. Det hade jag inte trott i februari. Imorgon börjar 2018. Det kommer säkert också bli som två år i ett. Men jag ser fram emot det.