en känslomässig kväll

Olika bud från olika människor, i hur jag ska hantera situationen, vad jag ska göra, vad jag ska säga till henne. Det spelar ingen roll, jag följer ändå inte råden jag får, hur goda de än är. Jag är livrädd för att göra något alls. Vill inte ha det så här men vågar heller inte förändra situationen för jag är rädd att det ska bli till det sämre. Mitt känslomässiga jag skriker högt och hoppar envist jämfota för att det går för långsamt. Mitt logiska jag säger åt mig att ta det lugnt, det går framåt, det går åt rätt håll och det måste få gå i hennes takt. Jag lyssnar på den logiska biten av mig, men den känslomässiga sidan som hoppar jämfota distraherar mig och gör mig stressad. Även om stressen inte resulterar i ett agerande från mig så är det jobbigt, tar energi och lycka från mig. Människor som så gärna vill råda mig till olika saker, som inte förstår att jag inte vill ha deras råd i mitt liv. Jag vill klaga, vill inte att någon försöker lösa det åt mig, för jag kommer ändå inte våga agera. Det är helt på hennes villkor och det har jag för länge sedan kapitulerat inför. Jag vill bara att hennes villkor ska gå ytterligare lite framåt. Ge mig ytterligare lite mer. Jag vet att hon ständigt ger mig mer. Det utvecklas nästan varje vecka, och jag är bara hetsig. Har svårt att andas lugn. Jag måste vänta för att det ska blir bra, att stressa något, att stressa henne, kommer inte leda till att det bli bättre. Men lugn och tålamod ligger inte i min natur och jag kan inte andas alla kvällar. Kan inte andas nu och därför andas jag genom tangenterna. Människor vill väl och ger råd, men de enda råden jag vill ha är hennes. Hon är tyst som graven.