MILEN.

Idag är en historisk dag. Utanför var himlen grå och regnet droppade tungt. Men innanför Actic Brickebackens väggar klarade jag att springa en mil på löpbandet! Mitt livs första mil! WOHOOOO! OH YEAH BABY! Därmed kan jag bocka av en punkt på min nyårslöftes-lista, och dessutom bocka av en stor livsprestation. Jag har kommit en lång väg under de två år som jag tränat. Att klara milen är min hittills största träningsbedrift. Känns väldigt bra!   Jag kan dock erkänna att det inte var det lättaste att genomföra. De första sex-sju kilometerna var lätta, men de sista två kilometerna till målet var rejält sega. Flåset drog på och benen började kännas tyngre, men jag var så inställd på den där milen att det bara var att intala mig att Nu springer du den här sista biten. Jag har inte tagit mig igenom åtta kilometer för att sedan inte klara de sista futtiga två. NU SPRINGER DU BARA! KÖR! Och så sprang jag. Jag till och med ökade tempot för att det skulle gå fortare, trots att jag bara blev tröttare och tröttare. Och när mätaren visade 10.0 kilometer så tog jag världens djupaste andetag och kände hur hela världen blev lätt som en fjäder. Jag omgavs av en eufori som jag inte tidigare upplevt. Jag har äntligen klarat att springa milen.   Nu blir det plugg, snart blir det middag, och mycket mer finns inte att säga.