NÄR MAN KAN SOLA PÅ BALKONGEN I SHORTS SÅ ÄR DET INTE LÅNGT TILL SOMMAR.

Idag har jag, som sagt, varit lite trött. Jag har givit mig själv en chans att varva ner och anpassa mig till livet igen. Det har blivit en och annan film, men majoriteten av dagen har ägnats på balkongen, i solskenet. I bara shorts och linne garderade jag mig själv med solglasögon och en bok, och stekte i solhettan. Så surrealistiskt att man ens kan göra det. Under varje vinter så inställer man sig på att Det kommer aldrig att bli vår, eller sommar heller för den delen. Det kommer att vara mörkt och kallt för alltid nu. Det är kört. Vilken tur att vi motbevisas varje år.   För nu är vi inne i en tid med ljusare kvällar, varma vindar och grönska. Man kan sitta på balkongen långt in på kvällen och läsa en bok, man kan ta en löprunda i bara shorts och linne, och alla träd exploderar i kaskader av grönt. Man blir lika förvånad varje år. Och framför allt: lika glad varje år. Jag har alltid varit en kär vintermänniska, och det är jag fortfarande. Men jag uppskattar naturens alla årstider. Och att gå på bar mark, med solen i ansiktet, varma vindar mot kinden, och fågelkvitter är något som jag älskar minst lika mycket som att pulsa i snö, med kyliga vindar mot kinden, och knarr under skorna.   Man pratar om mirakel hit och dit. Men är inte naturens skiftningar det största miraklet av dem alla?             Jag blev speciellt nöjd med den sista bilden. Den ser nästan ut att vara hämtad från en "Pettson och Findus"-bok!   //