10 april / "Sån är jag, ta mig som jag är" - om allergi mot icke-ansvaret?

"26 år idag. Fortfarande inte fått mörkt hår, vuxit till de 175 cm jag ”skulle blivit” eller slutat kontrollkänna att dörren är låst innan jag ska sova. Men still; förändras & utvecklas ständigt? Ha. Det är så klyschigt att säga att ”ålder bara är en siffra” men jag tycker ändå att det är så. Jag tycker att det med åren blivit tydligt att ordet ”vuxen” är en fråga om utveckling snarare än ålder & att ”klokare med åren” endast stämmer som resultatet av någon slags ekvation av faktorerna ”erfarenhet”, ”rekletion” & ”kontinuerligt arbete med personlig utveckling”. För att ’en oreflekterad erfarenhet inte är någon erfarenhet’ som en viss Olsson brukar säga? - SÅ hej & välkommen 26. Jag tänker vårda dig för evigt liv. Och alltid hoppas att håret förblir naturligt ljust, att mina 175cm en dag kommer, men heller aldrig sluta kontrollkänna på dörren? HE. Tack livet för att du finns. Tack mig själv för att du tar till vara på att det finns" . "You ain't getting any younger" ljuder Seinabo Seys ord in i mina öron när jag avslutar träningspasset med lite puls. Jag rynkar på näsan åt hennes ord och refererar till studier som Anders Hansen tar upp i sin bok om hjärnans funktioner när jag motsätter mig de orden i ett "det blir jag visst". Jag blir yngre av att träna. Åtminstone blir kroppen det? Och sinnet; det hänger nog på. I yngre år har jag alltid haft en föreställning om att "vuxen" är en ålder. Att "vuxen" är något man blir med åren? Kanske när man fyller 18, eller när man passerar 20? Och kanske är det så. Bara att ordet vuxen inte har en enda betydelse eller innebär något speciellt? Men vad jag insett med åren är att det finns många "vuxna" som oreflekterat gått genom livet och fortfarande inte riktigt vuxit. Att människor fortfarande klagar på samma saker som när de var unga. Att människor fortfarande pratar skit om sina "vänner", klantar sig på fyllan eller inte vågar  leva ut vad de tycker och känner genom att säga sina åsikter, ifrågasätta eller klä sig i det de tycker är snyggt. Jag menar inte att smutskasta något (eller okej, skitsnack och otrohet smutskastar jag dock - för det är inget jag tycker är okej), utan att reflektera över att jag inte tror att vi kan vänta in tiden för förändring. Jag är övertygad om att man kan vara 17 år och fylld av klokskap och livserfarenhet eller 60 år och motsatsen - och vise versa. Jag tror absolut att vi förändras med åren, men inte nödvändigvis att vi förbättras eller utvecklas om vi inte lägger till just “reflektion” och “kontinuerligt arbete med personlig utveckling”. Jag gillar inte att ge upp, gillar inte heller fenomenet “när människor ger upp”. När människor säger att “de är för gamla för…” eller handfallna sätter upp händerna i luften i ett “jag är sånhär, ta mig som jag är” när det gäller brister som skadar både de själv och deras relationer - när det klassiska “man” lägger bort det egna ansvaret, eftersom det är mycket enklare än att utveckla. Jag tenderar själv att göra det ibland. Vill skylla på. Skylla på tiden, uppfostran eller genetik? Och det är inte det att jag inte tror att faktorerna kan spela en roll. Snarare att de inte är avgörande? Att de inte, inte går att utveckla bara för att. För jag vill ständigt utveckla och utvecklas; lova mig själv att ta ansvar. Att reflektera över för att justera beteenden som inte gynnar mig eller min omgivning och kopiera mig själv när det gör de. För jag tror på människan, på människor och på att man aldrig kan bli “för gammal för”. Kanske delvis för att träning gör än yngre? Eller för att varken “vuxen” eller “gammal” är en siffra för mig. För; “"You ain't getting any younger" ljuder Seinabo Seys ord in i mina öron när jag avslutar träningspasset med lite puls. Jag rynkar på näsan åt hennes ord och tänker att jag kanske inte blir yngre till åren, men det betyder inte att jag någonsin kommer att bli “gammal”. Och då ska jag ändå leva föralltid. Så det så.