DEL 10

> Läs introduktionen till detta inlägg här> Läs del 1 här> Läs del 2 här> Läs del 3 här> Läs del 4 här> Läs del 5 här> Läs del 6 här> Läs del 7 här> Läs del 8 här> Läs del 9 här Jag blev sjuk, blev bättre och trodde sedan jag var frisk. Jag åkte till Schweiz, fick helt fria tyglar och kraschade totalt. Kroppen ville inte mer, den sade ifrån på skarpen. Eftersom jag inte lyssnade på signalerna, så visade den mig. Bröt mitt ben. Inget fall eller olycka, det var endast mitt egna val att belastning som tog sönder mitt ben. Det är ju fullkomligt oacceptabelt och horribelt. Det började och slutade med att jag inte kunde hantera min träningsnivå. Det var det eftersläp jag drogs med längst, jag var frisk i övrigt. Men återigen, såg och förstod jag inte mina begränsningar. Det var dock droppen. Efter kraschen såg jag bara en väg och det var att bygga upp mig själv igen. Inifrån och grundligt. Inget mer destruktivt beteende, aldrig mer. Det var dags för ännu en tillfrisknandesprocess, rehab. Både fysiskt och psykiskt. Även om den fysiska biten var den största utmaningen den här gången. Jag förstod vad som hänt, jag hade insikt. Det gjorde att jag kunde påbörja processen snabbare och den här gången för sista gången. Det går att bli frisk. Det går att leva ett liv där träning och mat är någonting ångestfritt, prestationslöst, gott och njutbart. Om du vill det. Jag vill det. Idag tar jag hand om min kropp, jag lyssnar, jag fyller på, jag tar hand om och vilar den. Jag gör det jag vill och känner för. Jag utbildade mig till massageterapeut för att förstå kroppen bättre, hur den faktiskt fungerar och förundras verkligen över hur fantastisk den är. Jag älskar träning och jag älskar mat, det är mina två största intressen och det var det innan jag blev sjuk också. Jag tänker inte låta sjukdomen förstöra eller förändra det för mig.  Jag tänker inte heller låta sjukdomen identifiera mig eller låta mig dömas av den. Det är en sjukdom. En blir sjuk och en kan bli frisk. Det tar olika lång tid för alla och det finns inte en medicin som läker eller påskyndar tillfrisknandet. Det är du själv som är botemedlet. -Som anhörig tror jag att det viktigaste är att finnas där. Visa kärlek och stöd, men var också hård. Var envis, tydlig och ärlig. Berätta hur du känner och våga bli arg. Ställ den sjuke mot väggen. Det kommer att ta tid, men jag hoppas verkligen att du lyckas sticka hål på den där förjävliga bubblan som omsluter din käraste.