Drive-in Saturday

Det var lite snurrande i norska Notodden förra lördagen innan parkeringsplats i närheten av Notodden Blues Festival hittades. Det var lite av att köra ”som katt kring het gröt” eller hur man ska uttrycka sig. Vi förstod att vi var i närheten av festivalområdet, men såg det inte och visste inte var entrén var. Till slut blev det likt många andra före oss gjort en snedparkering på smal gräsyta på ett villaområde och därifrån var det inte långt att gå ner till festivalen. Direkt efter ankomst till själva festivalområdet blev det en liten inspektion av Hovigs Hangar, det stora tält de större artisterna skulle spela i, och där kunde vi på den ännu tomma publikytan tydligt se att spelstället var på en parkeringsplats. Hade vi kommit tidigt i veckan kunde vi alltså ha parkerat där, rakt framför scenen. Det skulle i så fall i teorin ha kunnat bli en drive-in concert. Nu hade väl bilen så dags framåt lördagen sannolikt upptäckts och utan pardon forslats bort, men tanken var ju ändå lite kul. Kanske något att lansera för en åldrande och bilburen publik som gärna sitter ner och spisar musik. Bio och bingo finns ju redan i den andan. Varför inte driveinkonserter som ett koncept? Med popcorn och korvsenap överallt i bilen som negativt resultat i och för sig. Då kunde man ju tuta och blinka mellan låtarna, inte applådera och busvissla. Det kanske kommer. Kom ihåg var ni läste det först. Efter att ha sett Larkin Poe och Ulf Lundell – se blogginläggen New sensation respektive Still got the blues – blev det en liten paus från musiken. The Fabulous Thunderbirds kändes alltför bluesiga och det var ju trots allt inte för bluesen vi var på bluesfestivalen. Ulf Lundell och Little Steven var på förhand de två anledningarna – åtminstone om jag ser till mig själv – att åka till Notodden och kl. 22.00 var det dags för det senare. Jag såg senast Little Steven and the Disciples of Soul på Cirkus i Stockholm den 1 juni och det är onekligen fart och fläkt över Bruce Springsteens sidekick och hans förträffliga band, men jag tyckte i Stockholm att det kändes som att det var bättre på de tidigare turnésvängarna än det var då och där. Men ändå långt bättre än det mesta annat man kan se på en konsertscen. Man lämnar inte en spelning med Little Steven and the Disciples of Soul oberörd. Jag erkänner på en gång: jag tillhör den försvinnande lilla skara som aldrig sett ett enda avsnitt av Sopranos. Mellan alla turnéer med Bruce Springsteen & the E Street Band har ju annars Little Steven haft en central roll i den serien har jag förstått. Minst sagt överraskande var det sedan när han även dök upp som någon slags gangster i norska serien Lillyhammer (av det har jag i alla fall sett en del) och kanske är det så att Steven har ett speciellt förhållande till Norge för när han nu kom till Notodden kallade han det något i stil med att han kom hem. Tydligen har han någon typ av bluesskola där, med stark koppling till festivalen. Det är inte bara hans chef emellanåt, ”The Boss” Bruce Springsteen, som gillar att komma till våra nordligt belägna länder. När det närmade sig konsertstart i Hovigs Hangar intog jag position på höger sida, framför platsen för de tre körtjejerna som under en spelning inte bara körar utan även genomför ett helt gympapass med dans. Det är mycket färggrant, hela det här stora turnépaketet, och inte minst de tre tjejerna bidrar till det. Den teatraliske Little Steven gör det också i högsta grad och han bjuder på sig själv med minspel och gester. Inledningen på konserten är häftig med inmarsch där körtjejerna bär fluffiga paraplyer. Little Steven själv gör entré med sedvanlig bandana på huvudet och en uppsättning kläder som på samma gång ser både varm, färggrann och besvärlig ut. Den fläkt som är placerad framför honom på scenen får tyglagren att flyga hej vilt ibland och att bläddra sig fram till gitarren i det såg inte helt enkelt ut. Det blir en och en halv timmes konsert, ”en amputerad spelning” som stora Little Steven-fanet Monika som jag träffade innan konserten på danska benämner den här typen av festivalspelningar. Det är bra beskrivet för det kändes avhugget, amputerat. Det blev om jag minns rätt inga Southside Johnnylåtar alls och det blev ingen Out of the darkness och ska jag vara kritisk tyckte jag att det tappade en del i tempo när det var lite för mycket av prat från Steven himself och när alla i bandet skulle säga något var och en i en låt. Kanske kunde man hoppat över just den låten i det här korta setet och ersatt den med en eller två andra låtar när det nu var så kort speltid som stod till buds. Men… som alltid kul att se Little Steven and the Disciples of Soul och en explosion i färger och energi är det. Bilderna i det här inlägget får tala för sig själva. Med på ett hörn med bilder får här även Rival Sons vara. Det är ett band jag hört en del nämna och hylla, men jag har vad jag kan påminna mig aldrig sett dem tidigare. Inte med någon ordning i alla fall. Jag har en vag aning om att de möjligen spelade på eftermiddagen i en festival i Slottsskogen i Göteborg för många år sedan, men det var i så fall inte direkt jag såg något av. Trots sen speltid (en kvart efter midnatt) och några timmars bilkörning efteråt ville jag gärna se hela deras spelning där i Notodden när jag nu fick den liksom ”på köpet” och jodå, det var bra. Men ändå tror jag inte att det är något jag kommer att springa benen av mig för att se igen. Nu har jag i alla fall sett dem en gång och bildbevis på det bifogas. När klockan närmade sig halv 2 och Rival Sons fortfarande hade en stund kvar att spela hade det i de publika utkanterna i Hovigs Hangar utvecklat sig till att man lika mycket kunde studera konsertbesökares agerande i förhållande till aktuell promillenivå. Det var ganska underhållande att se en mans besynnerliga gångstil efter bra många järn innanför västen, en annan mans minst sagt lika besynnerliga sätt att dansa (eller vad han gjorde) och hur någon flickvän stagade upp sin kille som mer såg ut som en säck potatis i storformat. Vid ett tillfälle märkte jag plötsligt hur en kvinna som stått intill mig böjer sig ner till ryggsäcken som står framför mina ben och så öppnar hon den, uppenbart i tron att det var hennes. En annan dammar rätt in i min rygg med två stora muggar öl – med stort svinn och blöt t-shirt som resultat. På den nivån var det. I festivalpublikens utkanter var det så dags på natten rent allmänt en hög grad av berusning så det här med driveinkonserter kanske ändå inte är så mycket att spinna vidare på, åtminstone inte en lördagskväll som denna. Det skulle kanske i så fall kunna vara någon slags variant med de i många städer allt mer förekommande partybussarna då. Färd till och från festivaler i sådana och sedan parkering för passagerarna framför scenen kanske vore något. Med möjlighet att se konserten från buss utan tak exempelvis. Hm… kan kanske vara en affärsidé ändå. Vill någon höra Little Steven själv berätta om sin bluesskola i Notodden torde man kunna göra det genom att klicka på länken här nedan och sedan leta upp det aktuella videoklippet med honom. Annars scrollar ni bara vidare och kollar på bilderna, tycker jag. http://littlestevensbluesschool.com/en/